PCC Sweden - reflektioner

Så var PCC avklarad. Tre dagar av kroppsviktsträning med Al Kavadlo, Danny Kavadlo och Adrienne Harvey. Att gå sådana här kurser är verkligen skitkul och för min del var det fjärde gången jag deltog på ett liknande event - RKC, RKC II och CICS. Förutom det har jag ju även varit med att arrangera två HKC och en RKC, så jag vill påstå att jag har lite att jämföra och en del att komma med.

Dessutom var jag initiativtagare till att det blev en PCC och drev på en hel del i förberedelserna. Att släppa ett evenemang som man påbörjat och sedan delta innebär ju onekligen vissa komplikationer, men då jag är mycket förtjust i Kavadlos approach till träning, speciellt efter åren med auktoritetsbundna personligheter á la RKC, så ångrade jag verkligen inte att jag deltog. Så här kommer en sammanställning av mina upplevelser, vad jag tyckte vad bra och det jag tyckte var mindre bra. I vanlig ordning är det ganska långdraget. Det finns dock en sammanfattning längst ned för den late!

ALLMÄNT
Det var en mycket stor grupp, nästan 70 deltagare. Mest svenskar, men även folk från Storbritannien, Tyskland, Italien, Frankrike och Kuwait (!). Det visade sig vara en riktig skön mångfald av bakgrunder och personligheter - tävlingsinriktade crossfitare, softa streetworkoutare, lekfulla akrobater och helt vanliga motionärer. Det fanns alltså deltagare där som kunde göra de mest vansinniga volter man kan tänka sig uppe luften, och de som knappt kunde utföra en pull-up. En bra spridning med andra ord. Den enda smolken i bägaren utifrån mångfaldsperspektiv var att endast sju tjejer var med.

Hela principen med både PCC och Convict Conditioning är ju att lära sig olika kroppsviktsövningars progressionssteg som man bit för bit ska beta av för att kunna gå vidare till nästa steg, allteftersom man blir starkare. CC-konceptet är dock ganska dogmatisk med tämligen linjära progressionssteg som verkligen inte passar alla. PCC i sin tur har ett helt annat tänk kring individanpassning, även om principen är den samma vad det gäller olika svårighetsvariationer av övningar som progressionssteg. PCC är mycket påverkad av Kavadlos öppna approach och låser inte in utövaren i ett tänk där du till exempel måste uppnå vissa mål för att gå vidare. Kavadlos PCC lämnar därför mer utrymme för utövaren att tänka själv, vilket också passar mig bra. CC är å andra sidan mycket inspirerande läsning, så av den anledningen kan den attrahera en relativt bred målgrupp ändå. Kombination borde därför kunna vara fruktbar med rätt struktur.

INNEHÅLLET
PCC är uppdelad i 11 "moduler" och de tre dagarna såg därför ut så här.

Första dagen:

• Push-up
• Pull-up
• Flaggan
• Muscle-up

Andra dagen:

• Squat
• Bridge
• Floor holds and hanging moves
• Front lever
• Back lever

Tredje dagen:

• Handstand
• Floor levers 
• Seminarium
• Century test

Al Kavadlo var huvudinstruktör, med var också brodern Danny Kavadlo samt Adrienne Harvey (RKC II). Även Sveriges första PCC instruktör, Anders Randin, hjälpte till. VD:n på Dragon Door, John Du Cane, var även han på plats.

Första dagen
John Du Cane öppnade första dagen och vi började sedan alla med den sedvanliga rundgången där man ska berätta lite kort om sig själv. Snabbt efter det körde Al Kavadlo igång första dagens program. Al har en säker och trygg framtoning och kopplade direkt greppet om hela tillställningen. Både Al och Danny är redan mycket trygga i sin roller och imponerade, men jag ska återkomma till det lite längre fram.

De olika modulerna var ömsom vin, ömsom vatten. Första dagen började inte så bra. Speciellt så viktiga delar som push-up och pull-up, som är så fundamentala i alla moduler, borde gås igenom bättre med djupare förståelse, men framförallt mer strukturerat. Detta gjorde ju inte mig något då jag ändå är ganska bevandrad i området, men en instruktörskurs är ju ändå en instruktörskurs. Jag är också helt övertygad att Adrienne hade kunnat bidra en del här med sin RKC-kunskap.

Vi var denna dagen uppdelade i två grupper samt tillsagda att jobba två och två för att på sätt komma in "klienttänket". Utöver det fanns det ingen struktur under pushup- och pullup-modulerna, utan alla testade lite som de ville och vad som just hade visats av Al. Här gjorde jag i och för sig en riktigt bra insats med mina one-arm pull-up och höll riktigt bra länge i ett mittenläge som jag faktiskt aldrig klarat förut. Det gav mig en hel del motivation ett fortsätta med detta mål. Men som sagt, det var minst sagt en ostrukturerad start på dagen.

Däremot när vi efter lunch kom till Flaggan blev det så mycket bättre när vi delades in i fyra stationer och där varje instruktör (även Anders Randin bidrog) instruerade varje deltagare var för sig. Även om det blev nästan tjugo personer till varje station så var det långt mycket bättre än pedagogiken "hela havet stormar" på förmiddagen. Tre instruktörer till, och därmed tio deltagare per station, och det hade varit klockrent.

Gjorde själv clutch-flag för första gången med hjälp av Adriennes enkla men ack så fruktbara tips. Och det är ju precis så det ska vara - små enkla korrektioner som medvetandegör deltagaren genom ökad prestation och som man själv sedan kan applicera vidare på klienter.

Första dagen avslutades med muscle-up, som återigen var lite mer ett "freestyle"-upplägg. Här hade man lämpligtvis kunnat dela upp i grupper indelade efter den nivån deltagarna befann sig i. Jag tog det här lugnt med mina muscle-ups. Nervsystemet verkade vara utbränd efter morgonens framgång med one-arm pull-ups och jag hade ingen höjd alls i mina pull-upsvingar, därför gjorde jag inte heller ens ett försök.

Andra dagen

En mycket inspirationsrik dag. Kanske för att jag själv var novis i den dagens innehåll, förutom squats. Squatsdelen var å andra sidan ganska bra uppbyggd om man var grön i området. Man kan ju lätt hålla på 2-3 dagar och snacka squats, men jag tycker nog ändå man lyckades täcka en bred progressionslinje från en enkel airsquat till avancerade pistol-variationer. Adrianne fyllde på med lite fokus på höften, som den RKC:are hon är, vilket var bra, men här kunde hon fått mer utrymme.

Här gjorde jag också min första shrimp squat. Brukar alltid få megakramp i hamstrings i vanliga fall, men här gick det bra. Min svaga del är å andra sidan bottenläget i pistols på grund av låg rörlighet i fotled och hamstring, men säkert också i höftböjare som någon påpekade. Känner mig inte jättemotiverad att ta itu med det och jag vet att jag nästan alltid tappar sugen på pistols efter ett par veckor. Öka djupet i back squats känns faktiskt mycket mer relevant för min fysiska hälsa just nu.

Bryggan gav en hel del. Små saker som kan hjälpa mig framåt och som underlättar progressionen i fortsättningen. Många imponerade med bryggor och även viktade med någon stående på, även sådana bryggor på ett ben eller med en hand. Al själv visade hur nära han är brygga med bara ett ben och en arm. Värst var ändå Malins show-off med Danny stående på henne!

På eftermiddagen inspirerade deltagarna med fantastiska skills vad det gäller floor holds och bar levers. De akrobatiska tyskarna var värst på golvet, medan Barstarzz-gänget var kungar i luften. Jag fattar inte hur de vågade snurra omkring i luften med stenhårt plåtgaller inunder.

Det lilla jag tränat inför floor holds, front- och back levers har absolut gett resultat och det känns faktiskt inte lika omöjligt längre. L-sit går hyfsat, även på golvet utan upphöjning, och både back- och frontlever ser man nu faktiskt borta i horisonten. Det är ju egentligen bara den där känslan man söker - att det är ens är möjlig - för att motivera sig. Speciellt back lever gick framåt, gjorde ett par one-leg back levers med hjälp av Dannys coaching, men också one-leg front lever som jag kan hålla en stund.

Även om den andra dagen var bättre var det ändå med saknad av struktur. Så fort Al styrde upp det med stationer blev det direkt mycket bättre och mindre ostrukturerat. Men en hel del inspiration denna dag i alla fall!

Tredje dagen
Hand- och huvudstående var ett av de svagaste korten, helt klart. Handstående kan man ju naturligtvis gräva ned sig hur mycket som helst i och det fanns inte så mycket tid, men det var ändå väldigt löst och ostrukturerat. Jag misstänker att det har att göra med att ingen av instruktörerna är speciellt trygga i handstående, fick den känslan i alla fall. Sen gör det ju inte saken bättre att jag verkligen ogillar att vara upp och ned. En timma som inte var min kopp te, helt enkelt. Deltagare impade återigen!

Floor levers var en mycket bättre del och jag fick personligen bra tips av Danny. Han visade även Sierra att en för liten vinkel med armbågen gjorde att överkroppen lutade nedåt, hon ökade vinkeln och vips var hon mer eller mindre rak. Sånt där gillar man - pragmatik!

Seminariet pågick knappt en timma där Al mer eller mindre gick igenom den 600-sidiga manualens andra halva. Seminariet levde inte upp till mina förväntningar. Förvisso var det här som den minst sagt digra manualen överhuvudtaget nämndes och Al sa en del bra saker, absolut, men ett seminarium med specifikt femton punkter måste faktiskt leverera femton punkter, även om dessa punkter står omnämnt i manualen någonstans. Dessutom skulle det enligt Dragon Door vara två seminarier, A och B.

Alltihop avlutades med fystestet "The century" med fyra stationer där fyra och fyra gick upp allt eftersom. Jag var ganska taggad men pausade mellan övningarna och tog det lungnt. Drog i väl hårt med pullupsen till bröstet och kände efter 7 reps att jag slösat onödigt med energi, men ingen fara på taket.

INSTRUKTÖRERNA
Al Kavadlo var den som ledde alla dagar. Han har en mycket öppen attityd och inbjuder hela tiden till frågor och kommentarer, i synnerhet till sin bror Danny som han fungerar mycket bra ihop med. Al har en otrolig bra förmåga att förmedla och kommunicera med sina lyssnare, utan att bli klyschig och med en massa onyanserade one-liners som är så vanligt annars i dessa sammanhang. Och även om man inte förstod engelska så bra så tror jag få hade svårt att förstå vad han sa då språket var enkelt och som sagt, tydligt.

Tyckte det var lite synd att inte Danny ledde mer utan endast gjorde inhopp då och då, oftast på eget initiativ genom en kommentar om det just Al hade sagt. Även Danny är vältalig och tydlig i allt han säger och jag hade i alla fall gillat om han tog över en del då och då, så det blev lite bättre balans dem emellan. Det gjorde å andra sidan att man blev ännu mer imponerad av Al som orkar hålla låda i tre hela dagar inför 70 personer, visa de flesta övningar - enklare till mycket avancerade - tillsammans med jetlag och allt annat i huvudet. Själv hade jag fått ta tjänstledigt ett par månader efter en sån helg.

Gillade även att Al var öppen med att han inte klarade av vissa avancerade övningar. I bland fixade han dem, ibland inte. Ibland förekom han sig själv och tog fram en deltagare som han visste klarade av skillen eller gjorde den bättre. Ödmjukhet som man sällan ser i sådana här sammanhang. "Masters" och självutnämnda experter vill sällan visa sina svagheter och visar därför bara utvalda sekvenser eller inget alls. Al gjorde till och med om ett misslyckat försök lite senare inför allihopa, med risk för att misslyckas igen. Andra gången lyckades han. See and learn, guys.

Sympatiska Adrienne Harvey kom så klart lite skymundan bakom dessa två karismatiska bröder, men jag gillade henne allt mer och mer under kursens gång. Hon gjorde få men betydelsefulla inhopp, bland annat i squat-modulen där hon kort lyfte fram det centrala i höftrörelsen. Jag hade velat se mer av hennes RKC-kunskaper, speciellt under grundläggande övningar som push-up, pull-up och squat där jag är helt säkert att hon kunde bidragit med en del bra saker. Som sagt, jag tror Adrienne har mycket mer att ge.

PROS & CONS

Vad var bra?

• Al och Danny rockar helt klart. Hela deras öppna och inkluderande approach till träning är helt rätt i tiden. De är bägge kompetenta i sitt område och tydliga i sin kommunikation, samt har en mycket god förmåga att överföra sin kunskap med god pedagogik. Dessutom är de mycket sympatiska och har inga issues, hang-ups och revirpissande som är/var vanligt i det ledarskiktet inom RKC. 
• Mångfalden bland deltagarna lyfte verkligen till ytterligare en nivå av inspiration. I och med att kroppsviktsträning attraherar så många människor med bakgrund i olika träningsformer, blev det verkligen en skön blandning. Dessutom drar sig människor med öppen attityd till tillställningar med en öppen attityd, så klart. För hur roligt är det för en crossfitare att betala dyra pengar bara för att höra att Crossfit är värdelöst? (RKC).
• Bra och lättsam känsla överhuvudtaget. Du fick som deltagare sköta dig själv om du ville, frihet under ansvar typ. Inget auktoritärt "military bootcamp".
• Det blev ett bra fokus i slutet på fystestet "The Century", även om det kanske stressade en del att få så mycket uppmärksamhet när man ska ta och prestera. Samtidigt var det mycket fokus på individuell prestation och det blev inte någon "tävling" trots detta.
• Manualen ser helt klart mycket bra ut. Tydligen verkar det till stor del vara Paul Wades verk enligt Al, så det finns viss risk att det är en skrivbordsprodukt endast med Paul Wades "begränsade" erfarenheter och perspektiv. Men å andra sidan räknar jag med att alla namn som är nämnda i boken i alla fall har läst igenom och kontrolläst alla sidor... Våghalsigt att åtminstone inte låta den vara inbunden - lätt att kopiera och kommer att bli hårdvaluta på nätet.

Vad kunde varit bättre?

• Mer instruktörer. Antalet instruktörer kunde lätt ha dubblats. Inte för att det behöver vara en instruktör på 3-4 deltagare som på RKC, men jag tycker faktiskt man kan begära en på tio. Man kan omöjligt hålla en instruktörskurs på en någorlunda kvalitetsnivå med en instruktör på knappt 25 deltagare, även om Anders Randin gjorde förtjänstfulla inhopp då och då. Det var inte många gånger jag direkt fick prata och interagera med någon av instruktörerna. Det är visserligen brist på PCC-instruktörer i Sverige, men i USA finns det flera som kunde följt med. Eller så får man låta bli att sälja 70 platser.
• För mycket Al. Al Kavadlo är grym, men blanda kortleken, låt de andra instruktörerna leda och inspirera mer. Då blir det mindre fokus på att en är i toppen och man får genom det en "plattare" och ännu mer öppnare attityd. 
• Mer struktur. Det är mycket bra med ett öppet, ledigt och icke-auktoritärt ledarskap men för det får man inte glömma struktur som pedagogiken till stor del vilar på. Ett bra exempel var hur mycket bättre Flagg-momentet blev än övriga moduler samma dag, just för att man delade in oss i fyra stationer. Hade det varit ytterligare tre instruktörer, och lika många stationer till, hade det varit klockrent. 
• Mer koppling till manualen. Manualen bör kopplas ihop bättre med själva kursen. Nu känns det som om manualen nästan är helt fristående och inte satts ihop utifrån ett kursperspektiv. Det blir lite märkligt att sälja in en kurs med argumentet att man får en så diger manual om man inte direkt kan implementera den under kursens gång.
• Inget egentligt "seminarium". Som sagt, säljer man in ett seminarium med femton punkter, då får man se till att leverera det, inte bara läsa högt ur en manual. Denna timma gav i alla fall inte mig mycket, mer än en påminnelse att vi just fått en manual. 
• För lite "klientfokus". Någon gång i början påpekades det att vi skulle försöka jobba två och två, men sen blev det inte mer än så. På en instruktörskurs bör klientperspektivet premieras mer, genom till exempel "troubleshooting" och pararbete som på RKC.
• Striktare bedömning på "The Century". Det var fyra stationer under fystestet där respektive instruktör dömde. Det var inte speciellt konsekventa bedömningar dem emellan. Anders Randin var helt klart mest korrekt vad jag kunde se, och det ska han ha en eloge för. Kändes som om det var lite väl mycket fokus på att många skulle klara sin certifiering.
• Tråkigt avslut sista dagen. För få instruktörer gjorde att "The Century"-testet tog på tok för lång tid. Med enkel matematik kunde man räkna ut att 70 dividerat med fyra och åtta-tio minuter per omgång skulle ge nästan totalt tre timmar. Många, däribland jag själv, droppade av efter hand och hann inte vänta. Å andra sidan sa ingen att det skulle bli ett gemensamt avslut för den delen heller, och det var lite tråkigt efter tre dagar.
• Bättre säkerhet. Detta ur två aspekter. Al öppnade första dagen med att poängtera hur viktigt det är att skynda långsamt och inte bli för ivrig så att man inte skadar sig vilket var bra. Men under dagarna förväntades alla ändå testa på det mesta. Det var dessutom ganska stort fokus på individuella PR - som John du Cane sammanställde gemensamt efter varje dags slut, vilket ökade sannolikheten att testa på det man prestandamässigt inte borde testa på. Den andra aspekten var plåtgallret under byggnadsställningarna som inte såg trevligt ut att landa på. Mattor borde självklart täckt detta golv. Inga skador registrerades av mig under kursen dock.
  Uppdaterat: En deltagare slet av bicepsfästet på måndagen efter kursen när hen utförde "skin the cat". Det är väl inte helt otroligt att detta kan kopplas till tre dagars intensiv träning och en slags utmattning av bicepssenan.
• Tjocka rör och och ostabil pull-upställning. Byggnadsställningen fungerade och var så cool som var tänkt att den skulle vara, men borde stagats upp bättre. Speciellt i vissa holds blev det jobbigt att försöka hålla balansen när allt rörde sig. Några smalare rör för de med mindre händer kunde också enkelt ha monterats upp.
• Fler tjejer. Tio procent är verkligen ingen bra siffra på en sån här tillställning. Kroppsviktsträning är precis lika mycket en tjejgrej som en killgrej, och det måste man aktivt jobba för, i alla fall om man bryr sig.

Fail

• För mycket business. John Du Cane var på plats alla dagar och styrde upp en hel del, det märktes tydligt att han var bossen dessa dagar. Troligen för att försäkra sig om vissa marknads- och kvalitetsmässiga aspekter. Men den kommersiella biten blev väl påtaglig stundtals, som att t.ex. jaga PR för DD:s statusuppdateringar, ibland ganska fåniga och långsökta sådana. Lördagens avslut liknade lite av ett säljmöte där man ville promota in skribenter till bloggar och artiklar för att vi ska kunna, som det så fint heter, "nyttja varandra". Till och från har Dragon Door mest blivit ett marknadsföringsmonster, speciellt efter att Pavel försvann. Jag prenumererar själv inte på deras nyhetsbrev längre då det håller för låg, och nära på TV-shopsnivå. Som deltagare vill man känna att man investerat pengarna i en utbildning, inte bara agerar som ett av många huvuden för att fylla upp så stor gruppbild som möjligt. Trevlig gest att ge oss en PCC-tisha, men man fick samtidigt känslan av att det mest handlade om att få ett "awesome" gruppfoto. Man kunde däremot till exempel ha sålt böcker som var relevant till kursen och som kunde ha signerats på plats. Istället promotade John sitt nya projekt, "Neuro-grips" och "Neuro-Burner". Det sistnämnda ett slags tygstycke man skakar mellan sig och som förde ett d-a oväsen i salen. Om du vill "stimulera nervsystemet" med ett svart lakan för över 700 spänn, så var så god, själv passar jag.
• Ingen lunch. Att inte bjuda på lunch är slappt och snålt. Dubbelfail blir det när man säljer kursen med att det ska ingå.

SAMMANTAGET
För en del låter nog en del ovan ganska negativt men jag tycker det är viktigt att leverera det man säger att man ska leverera. Som inspirationsworkshop fungerar dock PCC alldeles utmärkt, tack vare motiverande instruktörer, inspirerande deltagare och inkluderande approach. Jag kände att jag själv ökade min motivation att fortsätta många av calisthenicsmålen - flaggan, one-arm pull-up, back- och frontlever med mera - och det var ju egentligen mitt syfte med att delta.

Men jag har svårt att se det som en instruktörskurs då klientperspektiv, djupare teknikförståelse och  teori inte vägde speciellt tungt på kursen. Kanske har man tänkt att PCC II och PCC III ska ha en större fördjupningspotential, men då tror jag man börjar i fel ände. En certifiering är ju ändå en slags garanti för en viss standard (läs gärna mer om mina tankar kring certifieringsstandarder här) och jag undrar vad den standarden utgör efter PCC-helgen, förutom att man hade kul och blev inspirerad. Inom RKC så måste man även återcertifiera sig vart annat år för att på så sätt säkerställa en viss standardnivå av de som är certifierade. Det verkar inte krävas inom PCC.

Värdet av bra instruktörer och inspirerande deltagare kan inte nog betonas, men själva innehållet och kursstrukturen måste stramas upp om man vill att kursen ska räknas som ett seriös bidrag i calisthenics-världen. Och har man 70 deltagare så måste man kunna leverera instruktörer som täcker detta antal. Samtidigt beror det ju på vad huvudsyftet med PCC är - att snabbt göra det stort (kvantitet) eller skapa något hållbart (kvalitet). Seriositet skapar man i alla fall inte hos mig genom att arrangera ett Dragon Door-jippo där kommersiell business är huvudagendan.

Att lägga upp till nästan 12.000 kr (fullpris för 2014) för detta arrangemang är ju naturligtvis upp till var och en, men för att försvara ett sådant pris då måste man i framtiden leverera en mycket bättre instruktörskurs, även för halva den kostnaden. Det tog till och med Pavel över fem år innan han fick ordning på RKC. Vi får se hur lång tid det tar för Kavadlos att få ordning på PCC.

Den här till viss del sura reflektionen avslutar jag genom att balansera upp med bilden av tre grymma instruktörer och en fantastisk go tjej i mitten, samt undertecknad. :)