Frukost på fyrtiotalet

Vad är husmanskost? Själv trodde jag det var enkel, billig och mättande mat från förr i tiden och sant verkar väl det när man läser nedanstående artikel "Hur den självförsörjande bör ordna sin matfråga".





Det första som fångar mitt intresse är "splendid isolation". Ett underbart uttryck som borde tas tillbaka i språket! Intressant är det också att det redan på fyrtiotalet var relativt vanligt i storstäderna att man åt ute eller köpte färdiglagad mat.

Artikeln skall ge den själförsörjande tips om man hur man under en vecka kan utnyttja de olika måltiderna och spara resterna till nästa dag för att på så sätt utnyttja matlagandet, näringsvärdet och tiden till fullo. Fettet var det rikt av som synes genom utbredden av det fysiska arbetet.

Det jag reagerade mest på var valet av frukost och frågorna hopar sig när man går igenom veckans tidiga morgonmål. Gröt hör väl även idag till vanligheterna men tillsammans med pyttipanna? Stekt ägg och fläsksås? Stekt korv med potatis? Inlagd sill och burksill? Stuvade fiskbullar? Stekta stångryttare (lättrökt fläskkorv) med potatis och rödbettor? Bullar och pepparkakor?

Till frukost?

Inte ens dagens mest förhärdade brunchfrossaren drar väl i sig dessa feta rätter ens vid lunchtid? Hur har denna färändring skett? Har åren av inflytande från övriga Europas lätta croissant-frukostar förändrat vårt beteende eller handlar det om samhällets riktning mot tjänstesamhälle där inte den feta kosten längre kräves? Kanske en kombination av de bägge.

Gulligt är det att man rekommenderar kryddkrasse för att få i sig grönt. Fint är det också vid beskrivningen av att även om man inte bjuder in en vän till söndagens måltid så är det viktigt att skilja ut helgens måltider även i ensamheten med det lilla extra.

Det slutliga tipset lyder: "Sätt en blomma på bordet och vädra ut matoset innan ni sätter er att äta. Det betyder mycket för trivseln och därmed också för hälsan att man har det snyggt och trevligt omkring sig när man äter, åtminstone brukar vi kvinnor vara känsliga för den sidan av måltidsproblemet". Arbets- och matmiljö i hemmet? Är det så självklart att man inte tänker på den saken längre?

Jag kanske borde fixa till köket någon dag så att jag inte sitter och käkar framför TV:n eller datorn varje dag. Även om jag är man.

Frimureri

Nu blev det nåt helt annat.

Frimurare har sedan länge ofta förknippats med blod- och offerriter, dödskallar och hemliga sällskap. Till och med har det florerat rykten om att man ätit barn under sina seanser. Jag minns så sent som på åttio- och nittio-talet Expressen-artiklar i ämnet. De gjorde nog fina lösnummerförsäljningar när det begav sig.

Denna bild har även bankats in i min arma själ och skalle vilket har smittat av sig på alla typer av ordensällskap och loger. Ordensällskap har för mig blivit en symbol för det gamla, konservativa och rigida med kristna förtecken bland aristrokraterna i vårt samhälle. En dold kristen maktfaktor med andra ord.

Till min förvåning läste jag i Populärhistoria (6/2007) att forskare menar att frimureriet var en skola för upplysning och demokrati på 1700-talet, det vill säga innan demokratins utveckling var ett faktum i politikens Sverige. Andrea Önnerfors, forskare i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, beskriver själva frimurarritualerna där deltagarna blir invigda i ett mysterium som syftar till att ge individerna nyckeln till sin egen storhet - att förbättra sig, frigöra sig från arvsynden och bli mästare över sig själv!

Detta känns långt från Luthers arvsynder och kyrkans makt över den lilla människan under 1700- och 1800-talet. Kyrkan torde slagit rejält bakut och man blir därför misstänksam när man samtidigt ifrågasätter de fördomar man har om frimurarloger. Är den svenska kristenheten upphovsman till historier om att frimurare äter barn och dricker blod? Det låter ju faktiskt rätt troligt, kyrkan har ju genom historien skapat de mest groteska vanföreställningar om sin omvärld för att skrämma människan till underkastelse.

Faktum är att den svenska frimurarlogen har en mer kristen förankring än övriga frimurare i världen vilket i så fall skulle omkullkasta min konspiratoriska idé ovan, men även inom kristendomen och hos lutheranska tokar finns det liberala falanger. Vissa grupperingar kanske såg gud inom sig själv, i sitt eget unikum, och fann sin motsvarighet i frimurarloger istället för i kyrkan.

Jag skall jobba vidare med min nya knäckta fördom och genast skärpa mig så fort jag hör ordet "frimureri". Jag skall omforma och förändra de kognitiva scheman som tillfälligtvis råder bland mina hjärnvindlingar. Jag lovar.

Medvetenhet är nyckeln.

Käcka nyheter från Algots

Det skall vara färg, fart och fläkt i Algots reklam i Vårt Hem från 1945. Jag tycker den här bilden är väldigt underlig.

Se på pojkarnas dresser. Förvisso skiljer de sig mot flickornas genom kragarna och bröstfickorna men påminner de inte mer om en kvinnodress eller byxkjol än något annat? Och är det speciellt sportigt? Även pojkarnas skor med klack ser mer feminina än maskulina ut. Lägg märke till att det är den ena flickan som hjälper pojken ur båten och att det är den andra flickan som får fångsten. Den ena pojken verkar inte ens förstå vad flötet är till för. Kroppsmässigt ser jag heller ingen skillnad, pojkarna är lika finlemmade som flickorna.

Kanske att dessa androgyna drag var medvetet gjorda för att skilja ungdomar mot vuxna, men visst känns de med dagens mått mätt lite underliga? Flickorna har ju samtidigt böljande långt hår mot de mer kortklippta pojkarana så någon typ av definition pojke/flicka ville man nog ändå ha. Idag definierar man gärna mannen och kvinnan långt ner i åldrarna på ett mer utstuderat sätt. Det var skillnad förr, helt klart.

Sverige i spänning

Intressant artikel i samma tidning om medierapportering som tar avstamp i "objektivitet" på TT:s redaktion 1945.

I dagens svårt icke-objektiva medievärld blir det nästan lite komiskt. Objektivitet handlar ju inte bara om hur man framställer nyheter utan hur man selekterar dem och där man finner ansvar hos både sändaren och mottagaren. Denna snuttifiering hos sändaren beror nödvändigtvis inte på åsikter eller politisk propaganda som har ett visst syfte utan av vad man tror att mottagaren vill ha. Mottagaren i sin tur snuttifierar och selekterar sitt läsande för att förstärka sina attityder och åsikter. Man väljer och tar till sig det som man vill höra, helt enkelt. Mediedrevet är t.ex. produkten av denna onda cirkeln och slutar i en fullständigt fel uppfattning av verkligheten hos människor som inte låter sitt intellekt stimuleras av en holistisk helhetssyn.

Vårt kristna dualistiska arv har dessutom lärt oss att dela upp världen i ett svartvitt förhållande. Detta dikotoma sätt att hantera omvärlden smittar givetvis av sig också när vi tar till oss medier. Inom psykologin talar man om splitting som syftar på vår benägenhet att uppleva objekten, eller oss själva, som antingen goda eller onda. Detta för att kunna hantera en del i taget och skapa ordning. Om detta psykologiska begrepp stämmer överens även i kulturer med icke-dualistiska religioner hade var intressant få veta mer om. Det sägs att grundstomen till de dualistiska religionerna grundades genom zoroastrismen 1500 år fKr av inte mindre än självaste Zarathustra. Så alltihop är kanske egentligen Zarathustras fel.

För att återgå till artikeln så kan man gotta sig lite åt utläggning till varför man inte kunde ha kvinnliga uppläsare och hur det genom redaktionens fantastiskt snabba handlande ibland kunde gå lite väl fort eller för att citera; "....kan snabbheten vara så stor, att den spelar oss små spratt". Historien som följer i texten låter som vilken modern och medial anka som helst.