Detta är del 3 av "RKC:s
uppgång och fall". För den som inte har läst del 1 och 2 rekommenderar jag att
läsa dessa först, utan ett sammanhang kan enstaka delar te sig något osammanhängande.
Direkt till "RKC:s uppgång och fall - Del 1" >>>
ASHES TO
ASHES
I förra delen betade vi av den storstilade comebacken av Pavel och hans StrongFirst. Men vad hände med John du Cane och de kvarvarande spillrorna av RKC?
Tränings- och instruktörssystemet
Pavel hade genom RKC till syvende och sist byggt upp ett riktigt bra och pålitligt träningssystem med kettlebells. Själva systemet var dock till sin natur tämligen statiskt, stelt och obenäget att förändra sig, mycket beroende på att systemet var en spegling av Pavel själv - en idealist med bestämda uppfattningar och visioner som helst skulle verkställas. Pavel var, som jag skrev tidigare, inte särskilt nöjd med den förändring som John du Cane styrde över då förändringen i första hand utgick från ett protektionistiskt businessintresse, inmuta nya marknadsrevir och sälja mer produkter. Pavel ville självklart ha en ökad försäljning men kände troligen att hans visioner kom på undantag och ville därför ha en förändring med annorlunda förutsättningar.
I motsats till verkligheten utmålades RKC av utövarna ofta som ett system i ständig förändring och utveckling. Detta kunde snarast ses som en chimär, eller kanske önskedröm, då själva systemet i sig inte var förändringsbenäget. Förändringarna kom istället som interventioner uppifrån. Jag ska förklara skillnaden och ge några exempel.
Grundstommen i RKC var att det var en ”sann lära", övningarna skulle utföras på ett mycket specifikt sätt och andra sätt var felaktiga. Men rätt som det var förändrades något och partiledningen, som en del skämtsamt kallade det, gick ut med ett dekret, ofta genom att Pavel skrev något på forumet.
En stor sak var när man förändrade snatchtestet 2008. Det gamla testet utgick från kroppsvikten som avgjorde antalet repetitioner och endast ett handbyte var tillåtet. Man bytte nu till obegränsade antal byten och satte en maxtid på fem minuter, men fortfarande bestämde kroppsvikten antalet repetitioner. Vill minnas att jag själv skulle göra totalt 64 repetitioner med ett handbyte enligt det gamla snatchtestet, men 84 reps enligt det nya med obegränsade handbyten under fem minuter. Snart (efter några veckor) insåg man dock att testet blev för lätt och tog bort kroppsviktsfaktorn och alla skulle nu göra 100 snatch på fem minuter med obegränsade antal handbyten. Undantaget var de som vägde under en specifik vikt där män fick skala ned till 20 kg från 24 kg, och kvinnor 12 kg istället för 16 kg.
Denna förändringen gick alltså mer mot ett konditionstest, dessförinnan handlade det mer om greppet och uthållighet i respektive arm. Detta skedde i en tid när man troligen började inse den stora och viktminskningspotentialen med kettlebells i och med kan bränna ganska mycket energi på relativ kort tid. Argumentet viktminskning på kort tid säljer ju givetvis bra.
Detta var även strax efter som Kenneth Jay kom med sin
Viking Warrior Conditioning (VWC) som tog kettlebells till en helt ny nivå av konditionsträning. Det var en bok som föll väl ut mot en bredare marknad och inkluderade fler då den premierade lättare klot men med en högre hastighet/kadens. Alltså lite som en motsats eller komplement - beroende på hur man såg på det - till ”styrka” som var Pavels huvudsakliga fokus. Att det av vissa uppfattades som en motsats bekräftades också senare efter det att Kenneth Jay hoppade av då VWS inte alls uppskattades på samma sätt längre som när den först kom ut. Argument som; ”VWC försämrar tekniken, pajar dina axlar och ligament”, "alltid styrka i första hand" och ”varför ska du ha bättre kondition?”, alternativt ”det finns bättre sätt att träna kondition”, hörs fortfarande när denna bok tas upp [
exempel från i år]. Brett Jones menade att hög kadens förr eller senare alltid ledde till ”
uglystyle”. Oavsett bidrog enligt min mening boken till det mest nytänkande i hela RKC:s historia. Under rätt förhållande och i rätt kontext kan till och med upplägget förbättra delar av tekniken, men det finns det förstås delade meningar om.
 |
En högt rankad RKC:are tillrättavisar en av fotfolket som entusiastiskt postat sina
resultat efter ett VO2-maxprotokoll från VWC något år efter Kenneth Jays avhopp. |
Kenneth Jay drev även igenom ”The viking push press” tillsammans med Pavel i Return of The Kettlebell och som lades in i under RKC II. VPP försvann dock mer eller mindre samma dag som Kenneth försvann. Det var väl i och för sig ingen övning jag själv saknade precis, förstod aldrig riktigt idén med den om jag ska vara ärlig. Men det var definitivt nytänk.
En övning som skärskådades en hel del var get-up, eller turkish get-up. Från att ha varit en ren styrkeövning fick den mer och mer karaktären av en övning som mest handlade om rörlighet, stabilitet och korrekt utförande. Man lade runt 2008 till ”bryggan” som utmanade många nybörjare med stel höft. Detta var en naturlig utveckling genom FMS nya inflytande samt utvecklingen av CK-FMS (en FMS-variant endast inriktad mot kettlebells). 2-timmars DVD:n ”
Kettlebells From the Ground Up” med Gray Cook och Brett Jones visar ganska tydligt hur nördigt och exakt vissa saker kan bli. Det fanns absolut vissa poänger med det nya fokuset, men det blev kanske lite överdrivet.
Windmill var en övning som från början fanns med i de grundläggande övningarna men Pavel insåg ganska snart att det var omöjligt för många västerlänningar att utföra den säkert nog (stela!) och den togs därför aldrig med när man uppdaterade "Russian Kettlebell Challenge" med boken "Enter The Kettlebell". Windmill hamnade istället i RKCII-utbildingen, bland side- och bentpress. Bentpress föll förövrigt ur tekniktesterna på RKCII då ingen, eller väldigt få, klarade av att göra den med vettig teknik. Så är det än idag.
Likaväl insåg man efter ett tag fördelarna med att inte låta alla pressa kettlebells direkt ut från sidan utan mer låta individuella förutsättningar styra pressbanan upp ovan huvudet. Just axlar är ju ett återkommande problemområde för många - även för kettlebellsentusiaster - och man såg väl efter ett tag att det inte gick så bra att pressa rakt ut från sidan för alla (mig själv inkluderat).
Strax före uppbrottet mellan Pavel och John du Cane ändrade man även själva principen för RKC I och RKC II. Meningen var att man förr skulle vara ordenligt förberedd när man kom till RKC och förväntades redan bemästra grundövningarna med en kettlebell. Därför fick man göra snatchtestet direkt på morgonen dag ett. Under själva utbildningen tränade man däremot till största del med två kettlebells. På RKC II fokuserade man på mer "avancerade" övningar, såsom push press, jerk, windmill, bentpress, men också kroppsviktsövningar som pistols, leg raises och viktade pull-ups. ”Anspänning” låg givetvis som en röd statisk tråd genom allt detta.
2012 ändrades alltså detta genom att låta RKC I endast hantera ett klot, medan det först var under RKC II som man skulle lära sig hantera dubbla klot. Oavsett var den officiella förklaringen till detta var är jag övertygad om att det var ett sätt att försöka göra RKC II mer attraktiv och fylla upp dessa kurser bättre. Det var dessutom mycket höga krav på RKC II där man bland annat skulle pressa halva sin kroppsvikt ovan huvudet med en arm och detta såg troligen John du Cane som ett hinder att sälja platser. Att John utövade påtryckningar mot Pavel om detta är ganska troligt. Pavel ansåg dock att RKC II skulle fortsätta tillhöra eliten. John du Cane i sin tur såg alldeles för få kurser i kalendariet och en massa förlorade intäkter.
Samtidigt som denna strukturella förändring av RKC-systemet pågick kände sig Pavel en alltmer obekväm i sin roll som jag beskrev i tidigare delar. Hardstyle-konceptet styrde han fortfarande över, men ”school of strength” fick ett allt mindre fokus på styrka.
I denna veva försvann plötsligt ”bryggan” i get-up tillsammans med en ovanligt tydlig förklaring om att den hade satt ”strength” på undantag i en från början ren styrkeövning. Bryggan förpassades därmed som ”korrektionsövning” i CK-FMS. Pavel satte helt klart ned foten och banade väg för den nya organisationen som till en början planerades med John du Canes goda minne. Vi kan med facit i hand säga att det var ganska tydliga signaler om att saker och ting höll på att hända bakom kulisserna.
Efter uppbrottet återställde Pavel snabbt den gamla ordningen i StrongFirst och tog tillbaka de dubbla kloten i SFG I (motsvarande RKC I) som hade förflyttats till RKC II. Bryggan i get-up lämnades förövrigt kvar i CK-FMS, vilket inte var helt otippat. Överlag blev certifieringarna mer av den gamla sortens cert, dock med mer fokus på teknik och säkerhet i jämförelse med certens begynnelse.
Man förändrade även RKC II strax innan uppbrottet och plockade bort kroppssviktsövningarna pull-ups och pistols. Detta upplägg behöll Pavel i StrongFirst och nu ingår endast kettlebells i SFG II. Kroppssviktsövningarna förpassades helt och hållet till deras kroppsviktscert, SFB. John i sin tur har ju sitt
PCC som helt klart också var en bidragande orsak till splittringen. Detta visar att det pågick kompromisser och jämkningar in i det sista mellan John och Pavel under förhandlingarna om Pavels nya organisation.
Det som ändrade RKC-systemet berodde alltså på att John du Cane ville sälja mer produkter och/eller att Pavel testade sina principer genom trial-and-error. Det som ena dagen var rätt kunde nästa dag vara helt fel. Att därför påstå att RKC var ett utvecklande och förändringsbenäget system är därför inte sant, eller kanske möjligen beroende på hur man definierar att något är "föränderligt". Ett sådant system kan kännas tryggt men är samtidigt högst osäkert i ett längre perspektiv genom toppstyrningens nyckfulla väsen.
Om man ser från Pavels första bok, "Russian Kettlebell Challenge", så
finns det en hel del godbitar som ser lite märkliga ut idag.
 |
Jag valde ut några bilder till ett bildcollage från Pavels första bok, "The Russian Kettlebell Challange". Det som var den enda riktiga tekniken då, är helt felaktig idag. Från vänster uppifrån; hög american/crossfit swing", vågrät position i swing, högt drag, snatch med utdragen axel och fri hand på höft, knädipp och rullade klot i snatch.
|
Just crossfit-swingen är ju verkligen totalt bannlyst i dessa kretsar idag, så visst är det något förvånande när man ser dessa bilder. (Läs gärna en bra genomgång om skillnaden mellan två olika swingar och vad de kan tillföra i
The Great Kettlebell Swing Debate.)
Kompetensdränering
Manfallet och kompetensdräneringen av RKC efter Pavels avhopp blev kanske värre än vad någon kunnat ana. Som jag nämnde tidigare förvärrades detta genom Johns oförmåga till krishantering där han portade Pavel från sitt eget forum. Ingen ville nu ha med John att göra och han fick mer eller mindre alla emot sig.
I en sådan atmosfär skapar man lätt en positiv och kraftfull gruppdynamik på den motsatta sidan som gagnar den egna gruppens intressen. StrongFirst fick därför perfekta förutsättningar för en bra start. Väldigt få ledarinstruktörer ville nu sitta med svartepetter när allt fler offentligt gick ut och tog ställning för Pavel och mot Johns bedrägliga månglarbeteende. Även de osäkra korten – däribland Bret Jones och Dan John – säkrades upp efter ett tag. En övertalning som säkert inte var så svår när de flesta tunga namnet hade gått över. Vem ville stå ensam kvar i gamla Dragon Door när alla kompisar var på andra sidan där det skulle spira något nytt?
Dan John var/är en väl respekterad styrkecoach som skrivit flera böcker i ämnet som ”Intervention”, ”Never Let Go” och "Easy Strength", den sistnämnda tillsammans med Pavel. Dan John har en klassisk konservativ ansats med ganska stort inflytande i den katolska akademien i Salt Lake City där han varit mycket involverad sedan nära trettio år. Många av dessa grundläggande värderingar passade delvis väl ihop med den approach StrongFirst formade, även om jag kan tänka mig att det fanns en viss tveksamhet. Dan Johns till synes ödmjuka inställning till livet har ändock ganska stora diskrepanser med den hårdföra symbolik och retorik som StrongFirst ofta slår an. Hur detta rationaliseras hos Dan John vet dock bara Dan John själv. Det är dock lätt att se att Pavel Pavel ser Dan som värdefull och gärna lyfter fram honom, som här: "
What Makes Strong First Different?”
Brett Jones var ytterligare en av sju masters som gick över men som inte verkade vara helt övertygad från allra början. Brett är även djupt involverad i FMS med Gray Cook, vilket gör att han är en viktig aktör för Dragon Door, men också för StrongFirst. Samtidigt finns det svårigheter med det nya StrongFirst som sätter styrka i första rummet medan FMS bygger på att man ska ha fullgod rörlighet i första hand. Andrew Read tydliggör denna skillnad i artikeln ”
Athletic Achievement - And Why I Chose to Stay with Dragon Door’s RKC” där han tolkar FMS förhållande till styrka:
“So it’s strength last, not strength first. Movement is first and we need to recognize that the RKC is about teaching correct movement.”
Citatet visar mest hur polariserade och ofta banala dessa diskussioner tenderar att bli, från båda håll. Vem som helst som ser människans komplexitet förstår att det inte finns några enkla sanningar och svar utan att allt beror på förutsättningar, kontext och situation. Men oavsett finns det ju en diskrepans i denna dikotomiska sinnesbild mellan FMS och StrongFirst, och Brett Jones var ju faktiskt FMS andranamn efter Gray Cook. Brett Jones var dessutom en huvudperson i utvecklandet av indian clubs på Dragon Door vilket gjorde honom oerhört viktig för John du Cane. Både Indian clubs och CK-FMS har hängt löst på Dragon Doors sedan dess att Brett Jones gick över till StrongFirst. John du Cane jobbar dock intensivt för att få igång båda dessa certifieringar igen. Det ser dock inte så just, men mer om det senare.
Peter Lakatos, distributör och "europachef" för RKC, och som även satt igång "Primal Move" (
vars ripoff av varumärket jag skrev om här) bestämde sig ganska snabbt för StrongFirst och försökte med kuppliknande former att få med resten av RKC:arna i Europa. Även Primal Move hänger lite löst på Dragon Door numera, vilket kanske inte är så konstigt.
Sedan var det mer eller mindre bara Josh Henkins och Max Shank som var kvar och som hade någon form av högre RKC-titel. De tycktes heller inte bry sig så mycket om flykten från RKC utan satt tryggt och självständigt kvar. Här kan vi jämföra att springa åt samma håll som alla andra, mot en individuell obundenhet som lättare står upp mot gruppdynamiska krafter med risken att uppfattas som ”illojal”. Det är min uppfattning att just heders- och lojalitetsbegreppen ofta åberopas i auktoritära system när toppen på näringskedjan utövar sin makt på underordnade, detta samtidigt som man värnar om den personliga friheten. Ett slags "frivilligt" styrmedel och i sin banalitet, högst motsägelsefullt.
Den enda Mastern som blev kvar var Andrea du Cane. Detta var kanske inte så förvånande, för vart skulle hon annars ta vägen? Andrea har ju varit gift med John men har varit med från RKC:s begynnelse och är därför också mycket insatt i systemet.
RKC ledarhieriarki
Ledarskapssystemet i RKC är uppbyggt genom en relativ enkel struktur. För att börja klättra i karriärstegen är minsta kravet att vara certifierad RKC II-instruktör. Sedan utnämns man i ordningen; RKC Teamleader, Senior RKC och slutligen Master RKC. Kraven för RKC II har genom åren varit tuffa - enarms militärpress med halva kroppsvikten (1/4 för kvinnor) och en tactical pull-up med 24 kg hängandes på foten (endast kroppsvikt för kvinnor).
Den lägsta nivån, Team leader, får vara med och utbilda blivande instruktörer på RKC-kurserna. Till sin hjälp har de ett antal ”hjälpinstruktörer” som genom sitt frivilliga deltagande förnyar sin RKC-licens under ytterligare två år. Teamleaders handplockas och väljs noga ut så att de är av ”det rätta virket”.
För att gå vidare som Senior och Master måste man också ha bidragit med något, t.ex. genom artiklar, böcker och andra produkter som gagnar Dragon Door och RKC-systemet. Framförallt måste man kunna förstå och avläsa de outtalade sociala koderna som detta ledarskap innebar (vem som helst blev nämligen inte riddare av runda bordet). Detta innefattade också en viss grad av karisma och god vältalighet.
För att bli Senior bör man också kunna hålla vissa delar av RKC-utbildningen. En master skulle dessutom kunna hoppa in som chefs-instruktör istället för Pavel under en RKC-workshop, vilket förövrigt blev allt vanligare de sista åren då han var allt mindre närvarande på kurserna i slutet. Han tog de som var viktiga eller hade minst 70 deltagande. Som jag förstod det ville han vara mindre synlig i framtiden, vilket man också kan notera idag med StrongFirst.
Ibland användes även instruktörs-titulering politiskt för att stärka marknadspositioner på ett eller annat sätt. Det kunde till exempel vara en duktig kampsportare som var en viktig renommémarkör och som kunde stärka RKC varumärke. I slutändan var det dock alltid Pavel som hade sista ordet och John kunde därför inte utnämna vem som helst. Föll inte personen Pavel i smaken så kunde hen glömma en karriär inom RKC, kort sagt.
Att få en RKC-titel handlar också om att skriva på ett flersidigt juridiskt avtal med en hel del förbindelser och skyldigheter. Det går till exempel inte att jobba för en annan kettlebellorganisation inom ett år (eller möjligtvis två) efter uppsägning. Man får givetvis betalt under de tillfällen man är med i en RKC workshop, men ingen annan betalning eller lön ges i kontraktet. Kontraktet bygger på att det ska vara någon slags ära i att få tillhöra en "utvald" skara.
Samtidigt kunde det ibland vara tvärtom. Jag minns en duktig kille i shotokan karate på min första RKC-workshop i Danmark 2009. Shotokan är en karatestil som hardstyle-konceptet i RKC grundar sig på och jag noterade att Pavel hade mycket stor respekt för denne man. På den tiden var det tekniktävlingar sista dagen på RKC där varje teamleader valde ut sin bäste elev som var med i "la grande finale". Givetvis valdes shotokankillen ut i sin grupp (min grupp förövrigt). Pavel gav de fyra tävlingsdeltagarna poäng vid varje teknikutförande och karatekillen fick högsta poäng varje gång, fastän hans teknik faktiskt såg lite halvdan ut. Inte för att han var dålig på något sätt enligt RKC-premisserna, men det fanns andra som enligt mig hade bättre teknik, och det var ju ändå en tekniktävling! Jag tyckte det var lite småstörande redan då och smygtog en bild i toppläget i jerks som enligt Pavel skulle vara de mest tekniskt väl utförda av någon på hela certet. Notera kryssformationen till höger. Gissa vem som vann? Nu tror jag inte att han brydde sig så mycket om en karriär inom RKC utan hade viktigare saker att tänka på, men det visar ändå på den typ av elitistisk nepotism som regerade.
Nystarten
I det här läget när alla hade flytt den sjunkande RKC-skutan fanns det knappt ens några teamleaders kvar och John fick börja en smått panikartad utnämningskampanj. Under det som kunde liknas vid ett slags undantagstillstånd gällde inte tidigare normer och John fick helt sonika utnämna de som fanns kvar och hade minst en RKC II-titel, lite i panik. Snabbt blev därför Phil Ross master. Andrew Read (DD-distributör i Australien) samt Fredrik Högström (DD-distributör i Sverige) följde snabbt efter som seniorer. Utnämningarna ramlade sedan in allteftersom och efter ett tag hade John lyckats skrapa ihop ett litet och smått brokigt ”leader board”. Första mötet för den nya ledarstyrelsen, tidigt våren 2013, blev inte så lyckat då nästan ingen dök upp. På nästkommande möte under sommaren, blev det dock en något bättre uppslutning.
 |
| RKC:s nya ledarskap 2013 |
Efter Pavels avhopp fanns den egentliga kompetensen bara kvar hos Andrea du Cane samt i en instruktörsmanual på Johns skrivbord, om man ska vara lite krass. Förvisso faller inte ett system bara för att toppen på näringskedjan försvinner, men den dränering av humankapital som hade skett var mer eller mindre total. John måste därför skapa något ”nytt” ur askan. Under hösten hade dessutom hans båda föräldrar gått bort vilket givetvis var ytterligare ett hårt slag för John.
I ett brev som skickades ut till alla prenumeranter och Facebook-följare, deklarerade John du Cane sin vision med det ”nya RKC”. En oerhört långdragen och förvirrad historia som troligen ganska få orkade läsa igenom helt och hållet. I huvudsak handlade det i alla fall om en mjukare ton, en öppnare approach och mer professionell stil. Där deklarerades också att namnet ”RKC” skulle finnas kvar som varumärke och saken var löst med Pavel, båda ägde ju hälften av rättigheterna var. Inte helt förvånande med tanke på att John satt med otaliga gjutformar för kettlebells med RKC-emblem. Samtidigt var RKC välkänt och väl inarbetat på marknaden med mängder av sålda kettlebells ute på gym och i folks hem. Med facit i hand hade det varit bättre om det stått Dragon Door på kloten från början istället, då hade man lättare kunnat byta namn på instruktörsutbildningen om man hade velat det. Men det är alltid lätt att vara efterklok.
Men nu stod man alltså där med RKC-skägget i brevlådan – ”Everywhere, but Russia”, som någon glatt uttryckte det. Pavels nuna försvann givetvis överallt i ett trollslag. Man justerade designen något genom med nytt typsnitt och genom att lägga till den gamla slagdängan "School Of Strength". Till detta tog man någon gammal bild på en dubbelsvingande Keith Weber (The Extreme Kettlebell) samt Andrea du Cane, som än idag stoltserar på webbsida och blogg.
 |
| Ett lätt stänk av 90-tal? |
Under lång tid hade man använt grafikern
Derek Brigham som nu fick fortsätta att designa omslag och loggor. Kanske skulle man bytt designer helt och hållet om man nu ville ha en ny touch, ovan logga lämnar ju onekligen en del övrigt att önska. Å andra sidan hade man gjort en stor och plågsam förändring av hela sajten 2010/11 som hade kostat alldeles för mycket. Man tog helt enkelt det säkra före det osäkra och behöll ett gammalt koncept.
Man startade också hastigt en RKC-blogg där bland annat den nyutnämnda mastern Phil Ross, även kallad "Kettlebell King", öppnade med artikelserien ”The Dirty Dozen” och den nästan
klassiska swing-filmen som troligen gjorde att hela världens gamla RKC-community stannade upp för ett par minuter (eller 3:23 för att vara exakt). Där förevisades Phil en mycket undermålig swing och hans mastersutnämningen blev direkt ifrågasatt i kommentarsfältet:
”Doesn't matter who you know or, those swings are crap. I guess it's good for you that Jones, Nuepert, Whitley, Rif etc all left so you can pretend to be a master. Good luck to you.”
Detta teknikhaveri visade ganska klart och tydligt att skeppet vara förarlöst och det kallades till krismöte i den nyväckta ledarstyrelsen. Andrea du Cane, som blivit lite av en informell ledare genom sin långa erfarenhet av RKC, var väl kanske inte helt nöjd och allt var oerhört pinsamt. I och med att John var bränd från incidentet när Pavel bannades från forumet vågade han inte heller ta bort bloggposten. Obegripligt nog ligger filmen fortfarande kvar, som en slags symbol över det nya RKC. Man bestämde omgående att hela det nya ”leadership” så fort som möjligt skulle genomgå ett tekniktest för att alla ska få en överensstämmande teknik. Troligen ett smart drag, frågan var hur bra det var att komma fram till detta genom trial-and-error-metod. Det sista John behövde nu var ju ännu lägre trovärdighet. Äran i att vara en högt titulerad RKC-instruktör var i alla fall kraftigt devalverad i och med detta.
Man tog ganska snabbt tag i att göra en omarbetning av instruktörsmanualen, vilket i huvudsak låg på Andreas bord. Bland annat infördes en ”mjukare” framtoning istället för Pavels spetnaz-texter. Alla bilder på Pavel togs så klart också bort.
Förändring
Förändring och förnyelse är en komplex historia. Just detta ämne intresserar mig en del, bland annat genom att mina studier i arbets- och organisationspsykologi kretsade en hel del kring ämnet. Men jag ska bli kortfattad.
Fördelen med förändringen av RKC är att den är tvingande och oåterkallelig - interventionen är redan skedd. Man slipper genom detta förankra en förändringsprocessen i leden, det är redan ett faktum. Dessutom finns det egentligen inget kvar av leden, så den saken är mer eller mindre helt eliminerad.
Det fanns därför oerhört stora möjligheter att verkligen skapa något ”nytt” och det var den optimistiska känslan som jag själv fick direkt efter Pavels avhopp. Agnarna hade skilts från vetet och kvar var det som var bra, ett system som skulle kunna utvecklats med öppenhet, nyansering och transparens. Efter ett tag insåg jag dock att detta aldrig kommer att ske, inte så länge John du Cane styr RKC med sin businessprotektionism. Aldrig hade "det sitter i väggarna" varit så tydligt.
Det stora problemet med RKC var som jag tidigare påpekat Pavels ”my-way-or-the-highway”-attityd samt Johns protektionistiska marknadsstrategi. Genom detta skapades ett RKC som utifrån ofta sågs som en slags ”sekt”. Lite överdrivet men ändå med vissa poänger. Detta gjorde att det var svårt att tillhöra ”RKC-familjen” och samtidigt vara involverad i en annan träningsdisciplin som på något sätt nyanserade det högst fyrkantiga RKC.
Även om Andrea vill ha en mjukare framtoning är hon tyvärr skuren ur exat samma stela träningsdisplin som Pavel en gång skapade. Den högst tydliga konflikten mellan Andrea du Cane och Max Shank på senaste RKC:n i Göteborg är omtalad. Vi talar inte om meningsskiljaktigheter och nyanseringar där det kan komma bra och vettiga synergieffekter, utan om irritation och förbittring. ”That’s how it’s always been tought!”, upprepades många gånger av Andrea under dessa dagar när Max, eller någon annan för den delen, föreslog ett alternativt synsätt. Andrea kan tyvärr inte se bortom eller utanför det som Pavel en gång skapade. Det är inte Andreas kompetens som ska ifrågasättas, jag var själv imponerad av henne på RKCII i Ungern 2010, utan just det faktum att hennes "gamla" kompetens sätter hinder i att utveckla och skapa något nytt. Fastlåst i sin disciplin skapar hon en omöjlighet i förändringsprocessen.
Dessutom styrs Dragon Door efter precis samma gamla protektionistiska mönster som de alltid har gjort, om inte värre. Det som John i det öppna brevet ödmjukt sade sig ha lärt sig av Pavels avhopp har fått konsekvensen att han toppstyr och kontrollerar ännu mer än tidigare, något som han redan 2010 beklagade sig över - "I have to delegate more". Ibland kan man nästan tro att han försöker ta Pavels plats. När han var i Göteborg under PCC:n så ville han definitivt visa vem det var som bestämde genom ständig närvaro och återkommande tal till gruppen. Förr om åren smög han mest omkring på certen om han ens var där. Jag tror att det är svårt att komma ur den rollen när man väl har satt sig i den och det kommer troligen att eskalera. Samtidigt får man beundra Johns idogt envetna stångande att skapa nya produkter att sälja. Han är duktig på att skapa relationer, binda till sig kompetens och utnyttja dem, även om det idag kanske inte är i samma nivå som förr. Ur den aspekten är han en sann entreprenör.
Men den aggressiva försäljningmetoderna har definitivt tagit sig till nya nivåer och börjar nästan lika nätverksförsäljning med nyhetsbrev, taggningar på Facebook och ryggdunkningar hit och dit. Jag nämnde ju i mina
reflektioner efter PCC att det ibland kändes som ett säljmöte. Det värsta är ändå det nya projektet med utvecklingen av boken Neuro-Mass av Jon Bruney som handlar om att "stimulera" nervsystemet genom obalans och isometrisk träning. Med hjälp av redskap som Neuro-Grip, Neuro-Burner och Neuro-Rack ska detta uppnås mycket mer effektivt. Detta är ju såklart väldigt nära humbug, eller ren bullshit. Det är inte bullshit med isometrisk träning i sig, men det är bullshit när du försöker prångla på en pryl för att utföra det för flera tusen kronor och visar i alla fall med all önskvärd tydlighet vart Dragon Doors affärsetik är på väg.
Såpan RKC vs. StrongFirst
Dragon Door gör allt för att visa för omvärlden att man fortfarande kan räkna med RKC, bland annat genom den ganska nyligen genomförda kampanjen där man jämförde RKC med Rolls Royce, Harvard och, lite otippat kanske, AK-47.
Att man plötsligt jämför RKC med automatvapen beror inte på någon tillfällig sinnesförvirring utan på att Pavel veckan innan hade skrivit artikeln ”
The AK-47 of exercise equipment”. Liknelsen med AK-47 fanns redan med i Enter the Kettlebell och kanske sågs detta som en provokation eller möjligtvis chansen att få ironisera. Oavsett visar detta att Dragon Door jagar StrongFirst i hasorna istället för skapa något nytt och hållbart.
Ett annat exempel var när John du Cane för några veckor sedan gick ut med att han signat Krav Maga-experten Amnon Darsa och utnämnt honom till Senior RKC. Amnon Darsa bröt sig loss från Krav Maga Global, samt sin läromästare Eyal Yanilov, och skapade en egen organisation, Krav Maga Core. I Krav Maga-världen finns det en mängd likande konflikthärdar och jag ska inte trötta ut er med detta, men Eyal Yanilov Krav Maga Global har starka kopplingar till StrongFirsts ledarskikt och Amnon Darsa var därför ett riktigt bra kap för John du Cane. Så när John postade sin utnämning på Facebook taggade han samtidigt ett tiotal högdjur inom StrongFirst som är kopplade till Eyal och Krav Maga Global. Efter någon timma var samtliga taggar borttagna, högst sannolikt borttagna av taggningsinnehavarna själva.
Men det är inte bara John som försöker hävda sig mot StrongFirst. Andrew Read är Dragon Doors distributör i Australien och fick bekant snabbt sin Master-titel efter Pavels avhopp. Andrew är mycket dedikerad i FMS och är mer än tydligt emot allt som luktar StrongFirst. Han började redan i den provokativa artikeln på RKC-bloggen som jag nämnde tidigare:
“So it’s strength last, not strength first..."
Jag inbillar mig att ganska många är trötta på det här polariserande tugget men Andrew Read har fortsatt sitt polemiska korståg, speciellt på sajten ”Breaking Muscle”. I till exempel artikeln ”
Good swings are fast swings” dömer han ut tunga swingar - allt över en tredjedel av kroppsvikten - som mer eller mindre meningslösa för både explosivitet och styrka, att marklyft med kettlebells är för sexåringar och att swingar är kulammunition och inte missiler(?). Detta blir ett problem när en annan master inom RKC, Max Shank, i artikeln "
400-Pound Kettlebell Swings" skriver:
”While kettlebell swings are great for fat loss and conditioning, they're underutilized for building strength and explosiveness. Very heavy kettlebell swings have many of the same benefits as the deadlift, the Olympic lifts, and plyometrics.”
Det är en sak att en disciplin är nyanserad, inkluderande och ser till olika infallsvinklar, men att skapa polariserade dogmer inom samma princip kommer aldrig att hålla, inte ens kortvarigt. Det blir bara fånigt och oseriöst.
