Fy, fasen - andra och framförallt tredje setet sög. Ska försöka mig på 16 reps imorgon. Dock kommer det skilja 3-4 reps mellan första och andra setet, sedan två reps igen resterande set. Det bästa med ett sådan här program är att man verkligen anstränger sig in i det sista vilket är svårt om man bara lägger av när man inte "orkar" mer, vilket ofta betyyder i förtid. Det är i alla fall bra när det gäller högre repetitioner och mjölksyraträning.
THE THIRD WAVE
Jag skrev en post i november, "Om människans mörkare sidor", där jag förklarade den riskfyllda kombinationen av rädsla genom plöstlig avsaknad av auktoritet tillsammans med hjärnans förmåga att förenkla och sterotypifiera sin omvärld. Jag nämnde där också hur mycket grupptillhörigheten spelar roll i sammanhanget.
Känner ni till "The Third Wave"-experimentet från -67? Historieläraren Ron Jones fick ett infall efter haft problem med att förklara varför det tyska folket hade följt Hitler i blindo för sina elever på Cubberley High School i det lilla samhället Palo Alto i Kalifornien där han arbetade. Han startade då igång en rörelse som han kom att kalla "The Third Wave". "The Third Wave" byggde på enkla och handfasta principer om "styrka" genom disciplin, samhörighet och stolthet. Ron Jones var den karismatiske läraren som alla älskade och han hade inga som helst problem att rekrytera elever till den nya rörelsen. Han började med enkla discplinära åtgärder, som att sitta upprätt med bra hållning, svara mycket kort och koncist på frågor med max tre ord, samt uppföra sig "gentlemannamässigt".
Genom att legitimera en "elitism" hos medlemmarna, där den som gick med i "The Third Wave" fick olika privilegier och befogenheter samt en armbindel med en speciellt utformad logga i form av en havsvåg, ökade han samhörigheten och studiemotivationen på ett nästan skrämmande sätt. Till detta lade han även till en "hälsning" där handen formade en våg. För att bli godkänd medlem i elitrörelsen skulle alla genomgå en form av "initiationsrit". Snabbt etablerades ett "tjallningssystem" där de som inte följde reglerna rapporterades till ledaren högst upp hierarkin - Ron Jones. "The Third Wave" växte lavinartat och redan efter första dagen hade rörelsen 200 medlemmar.
Mottot för "The Third Wave" var:
"Strength through discipline! Strength through community! Strength through action! Strength through pride!"
Experimentet spårade ur fullständigt väldigt snabbt - som vanligt under sådana här former - och avbröts på femte dagen, bland annat efter påtryckningar från Ron Jones fru som noterade att även han föll in i någon slags "maktberusning". Uppbrottet var raffinerat och utstuderat där många av de chockade eleverna bröt ihop i gråt.
Man gjorde en TV-filmatisering 1981 som jag såg när jag var 14-15 år. Den satte djupa avtryck hos mig, samtidigt som jag satt och slukade andravärldskrigslitteratur. En perfekt kombination för en tonårsgrabb förövrigt. 2008 gjorde man ytterligare en filmatisering, denna gång från Tyskland - Die Welle. Den sistnämnda är något mer dramatiserad och håller sig inte riktigt till vad som hände egentligen.
Idag ramlade jag på en ganska nygjord dokumentär på Utbildningradion, "När läraren blev Führer", som handlar om vad som hände efteråt och där läraren själv, Ron Jones, förklarar vad som hände och där även eleverna kommer till tals många år efteråt. Intressant är hur olika eleverna minns vissa händelser. Även psykologiprofessorn Philip Zimbardo, som skrivit "The Lucifer Effect", intervjuvas.
Om ni är det minsta intresserad av människans öde under historien, men också kopplingen till vår samtid, så se denna dokumentär. Och det handlar inte om "de andra", det handlar om OSS. Men framför allt handlar det om att medvetandegöra. Kanske ramlar poletten ner, kanske inte.
Se hela den textade dokumentären "När läraren blev Führer" genom att klicka på bilden...
Uppdaterat 17 februari, 2014: Det verkar som om man nu måste logga in för att se dokumentären, alternativt kan man se originalfilmatiseringen från 1981:
Ab wheel with rubberband assistant: [5] x 2, [2] x 3 Bench press, 60 kg: 5 Bench press, 80 kg: 5 Bench press, 90 kg: 4, 3, 3
Tog det rätt piano, satte ned kloten snabbt i de två sista seten mellan snatch och pressar. I sista omgången fick jag även stötpressa pressarna, hade det svårt med andningen. Sista passet av tredje Kettlebell Muscle-perioden avklarat, alltså. Tolv veckor av oflexibla rutiner, betongstruktur och järngaller är över. Väldigt skönt. Skriver lite mer om hela KM-perioden på söndag, tänkte jag.
Jag erkänner - jag älskar rutiner. Men jag tror nog ändå att det bästa med rutiner är när man plötsligt bryter dem. Det finns nästan inte en bättre känsla. För att verkligen uppskatta frihet måste man först känna ofrihet. Men frihet och ofrihet är mest bara en känsla, inget annat. Vad någon upplever som "frihet" kanske upplevs som "ofrihet" för någon annan. Begreppet "frihet" i politiska diskussioner blir därför oftast ett väldigt luddigt begrepp.
"Frihet är ett av vår tids mest missbrukade ord." (Andres Lokko)
Något annat jag gillar är när "sanningar", som mest bygger på slutsatser genom "sunt förnuft", falsifieras eller i alla fall ifrågasätts. Här slår man till exempel ihjäl en helig ko hos många hemsnickrade utvecklingsteorier - krypandet hos barn är ett modernt påfund och kanske inte alls nödvändigt för barnets utveckling: Crawling May Be Unnecessary for Normal Child Development >>>
Jag ska erkänna nåt annan också. Jag är allergisk mot de flesta pälsdjur, vissa pollen samt all användning av begreppet "sunt förnuft".
”Det så kallade sunda förnuftet är ingenting annat än dålig genomtänkt teori, omedvetna reflexer av aktuella erfarenheter samt moderna sociala fördomar.” (Lars Herlitz)
"Common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen." (Albert Einstein)
Hjärnan arbetar genom selektera och kategoriserar all information genom stereotypifiering, i annat fall hade den blivit överhettad av allt som bombarderar hjärnan varje sekund genom syn, hörsel och andra känselorgan. Stereotyper förenklar till kognitiva bilder i hjärnan för att man nästa gång när man upplever eller ser något liknande, snabbt kan identifiera vad det är. Fördomar blir det när människor eller grupper tillskrivs negativa attribut eller egenskaper genom hjärnans stereotypifieringsprocesser.
När människan upplever avstånd mellan motsägelsefulla idéer eller när ens upplevelser inte stämmer överens med verkligheten, inger detta en obehaglig och skrämmande känsla. Av den anledningen har människan en inneboende drift att minska detta avstånd, eller dissonans. Genom att ändra sina attityder, åsikter och handlingar reducerar man på så sätt denna kognitiva dissonans. Vanligt är att motivera, klandra och förneka saker i denna process.
Det "sunda förnuftet" fungerar därför som en katalysator för en kognitiv dissonans och för att få ihop sin verklighet. Man tar till det "sunda förnuftet" som argument, för vem kan ifrågasätta ett sunt förnuft? Men det "sunda förnuftet" är helt och hållet subjektivt som bara talar om hur en person upplever utan att ta hänsyn till vad exempelvis fakta eller annan data visar. När någon hävdar något och hänvisar till sitt "sunda förnuft", be då denne då att definiera "sunt förnuft" och förklara vad det innebär. Efterföljande utläggning brukar bli ganska ansträngd.
"Sunt förnuft" betyder därför ingenting i ett sammanhang utanför den människa som upplever det - inte ett dyft, inte ens vakuum. INGENTING.
Jag påminner också om den BBC-dokumentär i ämnet som är riktigt intressant och som finns inbäddad i min tidigare post om periodisk fasta >>>
Apropå periodisk fasta. Martin Berkhan som driver Leangains har surnat till (igen) för att man kopierar hans teorier och försöker göra det kommersiellt. Det kan ju inte komma som en chock att om man lägger ut sitt intellektuella kapital gratis på nätet så kommer en del att ta chansen att sno åt sig credit och tjäna pengar på detta. Ohederligt måhända, men ganska förutsägbart. Han passar också på att dissa ovan nämnda BBC-dokumentär med fotknölarna med invektiven "abrasively stupid" , "absurd nonsense" och "horseshit". Att bli protektionistisk, arrogant och bitter över sin samtid är ofta ganska vanligt när andra hinner ikapp men brukar sällan vara ett vinnande koncept i det långa loppet. Consequence and Clarity >>>
Som avslutning vill jag säga det också att jag ser vetenskap som ett verktyg att försöka närma sig vad som kan ses som en "sanning". När man börjar tro på vetenskapen som en sanning i sig, då går det åt h-e förr eller senare. Alltför många erkända och duktiga vetenskapsmän har med åren hamnat i fällan att bara se sin egen forskning som en enda godtagbar förklaring inom området. Det är lätt att vara kritisk till andra men den viktigaste kritiken glömmer man ofta; självkritiken - den om ens egna uppfattningar och slutsatser.
Så, nu är det slut på dagens predikan.
En lika fantastisk töntig som nostalgisk musikvideo - "Pump Iron" med Bob Couch:
Var som tur var i bra fas igår. Jobbigt fysiskt men inte lika jobbigt psykiskt som sist. 5,5 ton på under 15 min. Rock'n'roll. Om en vecka är hälften gjort!
Övriga KM-deltagare harvar på de också: Sierra, Joakim, Fredrik, Malin, Pedro och Eddie. Ett fint kollektivt lidande. Kunde bli riktigt fint om vi alla kunde avsluta KM samma fredag i januari. Några förslag hur det ska gå till då några ligger en eller två veckor efter? Ett förslag är att vi som ligger först helt enkelt kör en eller två veckor extra. :). I torsdags var det ett pass spinning igen. Svettigt, som sig bör.
Tidigare i höst har jag skrivit två off-topic-poster -Förändring av andra ordningen ochPositiv ångest. Idag blir det återigen en lite längre text om något helt annat än träning.
Sedan
jag varit tonåring har jag, liksom många andra i min generation, varit djupt fascinerad av andra världskriget. Mitt intresse har varit tudelat. Den ena
delen har kretsat kring militärhistoria i form av upprustning,
vapenslag, strategier på fält och större slag. När jag tänker på hur mycket resurser som gick åt under detta krig så häpnar jag varenda gång. 100 miljoner människor tjänstgjorde i militära enheter runt om i världen. Lägg till att ungefär 60 miljoner människor dog direkt av krigets konsekvenser, militärer som civila, under sex år som kriget pågick. Bara under Operation Barbarossa, den 22 juni 1941 när Tyskland invaderade Sovjetunionen, stormade 4,5 miljoner tyska soldater (Axelmakterna) tillsammans med 600 000 motorfordon och 750 000 hästar längs en 2900 km lång front. Eller slaget vid Kursk i juli 1943, då Tyskland försökte återta kontrollen över en alltmer lyckosam sovjetarmé, och där 2 miljoner man och 6000 stridsvagnar brakade samman. För att inte tala om striderna i Stilla Havet mellan framför allt japaner och amerikaner som avslutades med två oerhört onödiga atombomber över Hiroshima och Nagasaki där 200.000 människor dog som en direkt följd. Folk dör där fortfarande, 67 år efteråt, av bombernas effekter genom cancer och högt blodtryck.
Sinnes, helt sinnes - tänker jag varje gång.
I andra änden har de politiska strömningar som ledde till allt detta varit i blickfånget, framför allt nazismen och fascismen. Särskilt har det nazistiska
förintelseprogrammet av judar, romer, homosexuella och oliktänkande varit det som intresserat mig mest, både på ett politiskt som ett psykologiskt/socialpsykologiskt plan.
Jag tror inte på ondska och godhet som två diametrala motsatser - antingen eller - utan som ett kontinuum där vi alla rör oss fram och tillbaka längs, beroende på kontext. Kontexten kan vara av psykologisk, social och/eller samhällelig art och vi är inte mer än en produkt av vad denna kontext formar oss till. I slutändan har vi dock alltid ett eget val som vi måste ta ställning till.
Vi människor har en mängd skäl och orsaker som gör att vi handlar som vi gör. Ibland utför vi handlingar som skadar andra människor, fysiskt och/eller psykiskt. Ibland är det medvetna handlingar, ibland omedvetna. Ibland gör vi dem medvetna men rationaliserar handlingarna så hårt att vi lever med dem som självlögner, så att handlingarna i sig mer eller mindre blir osynliga för oss själva. Självfallet, i denna hårt påverkande omgivning, har vi ändå våra val i livet - val att göra "rätt". För många blir religionen, ideologin eller någon annan typ av sedelärande grupptillhörighet, en trygg tillflykt där man levereras färdiga "valpaket" som till viss del stämmer överens med ens "grundvärderingar". Detta måste ju nödvändigtvis inte vara dåligt, människor kan göra mängder av fina saker tillsammans, så klart, men många av dessa "grupperingar" bygger på strikta, auktoritära, hierarkiska och patriarkala maktstrukturer, så som en gång militära organisationer var/är formade. Dessa drar i sin tur till sig människor som har en inställning till sin omvärld som handlar om att kontrollera sig själv genom att kontrollera andra. Detta förhållningssätt är för mig motsatsen till "frihet".
Inom socialpsykologin talar man omauktoritetsbunden personlighet. Denna personlighetstyp kännetecknas bland annat av; anpassning och underkastelse inför starkare personer, auktoritär aggressivitet (tendens till att leta upp, anklaga och bestraffa avvikande personer) och överförande av egen omedveten rädsla på yttervärlden. Det var just efter Andra världskriget som man intresserade sig för hur människor kunde handla som de gjorde i nazisternas utrotningsläger vilket bland annat medförde Stanley Milgrams berömda lydnadsexperiment 1963. Genom att låta helt ovetande försökspersoner utsätta skådespelare för gradvis ökande ”elchocker” visade man att människan var kapabel till i stort sett vad som helst, bara någon auktoritär person stod bredvid och sa; ”Var vänlig och fortsätt experimentet.”. 65 procent av försökspersonerna gav ”offren” dödliga el-stötar på 450 volt. Endast 35 procent gjorde motstånd mot experimentledaren och vägrade fortsätta.
BBC gjorde för ett par år sen en serie om människor och våld där man i ett av inslagen gjorde en kopia av Milgramexperimentet:
Det var mycket komplexa omständigheter som gjorde att Hitler kunde ta makten 1933 men man behöver inte vara något påläst geni för att förstå att det tyska folket inte röstade fram NSDAPmed ett vallöfte om att gasa ihjäl miljoner judar eller starta ett krig mot mer eller mindre hela världen.
En stor del av tyska folket kände sig svikna och förrådda efter första världskrigets krigsslut. Dolkstötslegenden spädde på detta vilket Hitler galant utnyttjade på sin väg till makten. En "stark" ledare som visade EN riktning tillsammans med en (vålds)ideologi som tycktes stävja folkets rädsla och vända det nationella trauma som Tyskland hade upplevt efter kapitulationen av första världskriget - med enorma krigsskadestånd, massarbetslöshet och ekonomisk depression i kölvattnet - föll så klart många i smaken. Att detta skulle utlösa ett ännu värre nationellt trauma, som man fortfarande inte riktigt har återhämtat sig från, var det så klart ingen som räknade med.
Rädsla och trygghet är med andra ord viktiga markörer i förståelse till nazismens framgångar på 30-talet. Erich Fromm har i boken "Flykten från friheten" beskrivit det som att människan ofta får ångest av nyvunnen, eller kanske påtvingad, frihet, speciellt vid större förändringsprocesser i samhället där den auktoritära och konforma maktstrukturen faller samman:
"Fromms tes var att människan historiskt sett - ända sedan medeltiden - successivt lösgjort sig från tidigare auktoriteter. Det har inneburit ett framsteg. Men upplevelsen av att vara en individ - med ansvar för sitt eget liv - har samtidigt gjort människan osäker och rädd för denna nya frihet. Därför finns det en jordmån för auktoritära massrörelser som ger människor en (falsk) trygghetskänsla, menade han. För att möta detta bör det demokratiska samhället inte retirera utan istället vara offensivt för att lära människan att bära hennes nyvunna frihet." (Wikipedia)
De senaste två veckorna har dessa orsakssamband återigen blivit högst aktuella genom sverigedemokraternas järnrörsdebacle och efterföljande "politiska" kris. För mig har detta varit en enda lång julafton. Skadeglatt har jag fått åse en mycket tunn fernissa krackelera. Tyvärr tror jag dock inte att synliggörandet löser det egentliga problemet - att människor är otrygga och rädda. Rasism grundar sig till syvende och sist på hjärnans kategoriseringar och förenklingar av omvärlden. Tillsammans med rädsla och fördomar mot allt som inte är "som det ska vara" och en kontext som tillåter att detta blommar ut, får vi en produkt som kan sluta precis var som helst. För människan är exakt samma människa som för 80 år sen, tro inget annat.
Men om man tar fasta på Fromms teorier ovan så är kanske nuvarande politiska strömningar å andra sidan nödvändiga för att vi ska kunna komma vidare med vår demokratiska utveckling mot mångfald, jämställdhet och acceptans, och kanske helt och hållet frångå militära, auktoritära och elitistiska yttringar som tyvärr än så länge genomsyrar en hel del av vårt samhälle, mer eller mindre. Och de tillfällen det poppar upp nya yttringar av den gamla sorten - se det som en sista dödsstöt av ett utdöende släkte.
Jag vill avsluta detta lite annorlunda inlägg med en fantastisk version av "Hitler reacts". De flesta har säkert redan sett klippet men den är faktisk värd att se om i så fall, lika roligt varje gång. :)
Tillägg 4/12, 2012: Slutsatserna av Milgram-experimenten att människor är födda med en drift till blind lydnad har ifrågasatts i en nyligen publicerad studie där man hävdar att vi gör människor ont för att vi tror på det. Det håller jag delvis med om. Läs mer om studien här>>>
De senaste veckorna började jag starkt tvivla på min
marklyftsförmåga och när sånt där sätter sig kan det vara
motigt. Men samtidigt tror jag att negativ energi snabbt kan vändas
till det motsatta och det hände helt klart i lördags när jag drog
upp 190 kg utan större problem. Nånting hände över natten, och allt satt i hjärnan.
Ofta när vi talar om ångest syftar vi djupare depressioner, mycket ångestladdade situationer eller liknande. Ångest är ett laddat ord men själv använder jag det
gärna till vanliga formsvackor och dagsdippar, redan i tonåren
pratade jag om den stora "Ånghästen som dundrade in i åttaspann". Jag har med andra
ord ett ganska avslappnat förhållande till ångest. Jag skiljer
sålunda på ångest och ångest - det finns så klart grader i
detta helvete - men jag tror faktiskt det är bra att ha ett lättsamt förhållande till sina motgångar och dippar i livet, det ingår liksom i livskonceptet, och jag inbillar mig att det är lättare att hantera dem när man kan ha distans till dem och accepterar dem.
Organisationspsykologen Paul Moxnes sjunger lite min melodi och
har myntat begreppet positiv ångest som jag tycker är ett riktigt bra verktyg att hantera vardagen. Han menar - mycket kortfattat - att alla människor har ett
grundläggande behov av två sidor: tryggheten i en fast uppstyrd
struktur och friheten genom att växa, exempelvis genom en ständig längtan att
maximera sina prestationer. Olika människor har olika avstånd till dessa
båda sidor men alla slits mellan dem på ett eller annats sätt.
Människor med ett starkt växtbeteende sätter till exempel högt
ställda mål och flyr struktur, medan de som har ett starkt
trygghetsbehov förfasar sig över förändringar (se min tidigarepost i ämnet) och älskar allt vad ordning heter. De förstnämnda
upplever systemångest när de hamnar i miljöer som är starkt
strukturerade och de sistnämnda får driftångest när allt flyter
omkring utan någon som helst struktur.
Är det någon som känner igen sig? Man brukar ofta göra det. Nu är det ju inte så enkelt
att man är antingen det ena eller andra utan det finns ju myriader
av andra orsaker till människors beteende men det är ändå ett
lite intressant perspektiv. Själv kan jag ofta agera strukturfascist men jag älskar också att bryta upp gamla invanda mönster vilket ger mig ny energi - jag gillar verkligen att riva upp ibland och ändra om helt. Samtidigt som jag gillar att bygga upp min egen struktur kan jag känna mig instängd i andra strukturer och känna mig kvävd och instängd. Jag kan acceptera en hårdför militär disciplin om jag känner att det är nödvändigt för ett visst syfte men kan samtidigt verkligen avsky grupptryck, sociala konventioner och samhällelig konformitet. Det beror, helt enkelt. Ibland kan jag känna att jag har både system- och driftångest på samma gång. :)
Vidare menar Moxnes att om man hela tiden söker sig till en sida, t.ex trygghet
och struktur infinner sig en baksida – tristess och leda. Att å andra sidan
ständigt söka sig till frihetens flytande tråg skapar också en slags ångest men som kan utnyttjas positivt. Frihet innebär nämligen mängder av val –
att våga eller inte våga, ta risker eller inte, mod och feghet - men
denna ångest driver oss också framåt och är en oerhörd stark
drivkraft om man kan balansera den rätt. Alla behöver vi trygghet
för att växa, och inre trygghet uppnår man nog bara om man
samtidigt känner att man växer och utvecklar sig. Kanske bör man acceptera
detta ständiga ambivalenta tillstånd för att kunna utnyttja det
maximalt. Förstår man varför man reagerar som man gör i vissa
situation blir man inte lika rädd och kan hantera det bättre. Positiv ångest är en konstruktiv kraft och en inre energi som driver alla människor framåt.
Den där nervositeten som de flesta kände i lördags inför TSC, är
en sådan positiv ångest. Speciellt för de som var där för första
gången. För vissa var det säkert värre än lite nervositet, kanske vaknade någon med en klump i magen och kände verkligen olustkänslor. Men de
gick ändå ner till Kettlebell Center. Något drev dem framåt - behovet av att göra nåt annorlunda, att växa eller
prestera, med risk att förlora sin trygghet.
Så utnyttja den positiva ångesten - den gör oss starkare, både
mentalt och fysiskt!
Till slut en liten tänkvärd text som jag burit med mig i många år och som jag faktiskt först nu insåg är precis just detta. Oerhört märkligt att jag inte kommit på detta tidigare. Var den kommer ifrån eller vem som skrivit den vet jag inte, hittade den på nätet någonstans.
RISKER
Att skratta är att riskera verka löjlig.
Att gråta är att riskera verka sentimental.
Att sträcka ut handen mot en annan människa
är att bli involverad.
Att uttrycka sina känslor är att visa upp sitt rätta jag.
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför
en publik är att riskera förlora dem.
Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.
Att leva är att riskera att dö.
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad.
Att försöka är att riskera misslyckas.
MEN risker måste tas, för den största risken
man kan ta i livet är att inte ta några risker alls.
En människa som inte riskerar någonting, gör
ingenting, har ingenting och är ingenting.
Hon kanske undviker lidande och sorg, men
hon kan inte lära, känna, förändras, växa,
älska, leva.
Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon
en slav, hon har förverkat sin frihet.
Bara en människa som tar risker är fri.
"Positiv ångest - hos individen, gruppen, organisationen", av Paul Moxnes, finns att köpa i bokform här om någon är sugen att förkovra sig.
Ett soft träningspass. Var rätt tänd på att lyfta tyngre men höll mig i skinnet. Sista tunga marklyftspasset inför TSC på onsdag.
Daniel Mattsson på Styrkelabbet annonserade på Twitter; "När man står och curlar och tänker 'Hoppas jag inte träffar någon jag känner!'" och jag ville inte vara sämre, så bilden nedan är för Daniel. Kommer troligen kännas imorgon!
50 kg curl
Nu till någonting helt annat - förändring. Förändring kan vara bra ofta, det tycker nog många om man frågar dem. Vill nog påstå att det är ganska inkorrekt att säga att man inte gillar förändringar. När väl omorganisationen och förändringen står för dörren är det dock inte lika roligt längre. Hos företagsledningar har nödvändigheten att snabbt kunna förändra sig länge varit ett faktum, speciellt i en global värld där trender och infall kommer och går så snabbt att man knappt hinner reagera.
Alla har dock inte så stor koll på begreppet förändring eller "change" som det heter på engelska. Ofta när man säger att något är förändrat så är det bara kosmetika på ett system som fungerar precis likadant som innan. Systemet är intakt och man har bara skakat omkring innehållet lite. Man tänker, möter vardagen och löser problem på precis samma sätt som innan. Man har mest skapat kombinationer av gamla intakta tankemönster och det är mer av förnyelse än av förändring. Ofta uppstår samma problem igen vid dessa försök till förändring. Same shit, helt enkelt.
Den verkliga förändringen - den av andra ordningen - krävs det lite mer ansträngning för att uppnå. Vid förändring av andra ordningen ändrar man hela tankestrukturen och synen hur man definierar verkligheten. Detta är verkligen inte lätt, många stackars företag och organisationer tampas med detta dagligen och går ofta på pumpen. Man rycker på axlarna och säger att det "sitter i väggarna" men i själva verket har man inte förstått vad som är det egentliga problemet. Det är dessutom inte ofta som en förändring av andra ordningen verkar vara logisk och riktig
och i ett samhälle där intellektuella och filosofiska ansatser få ge
vika för strikt linjära, rationella och logiska tankemodeller blir detta så
klart ett problem i sig.
"Det är inte problemet som är problemet utan det är hur vi hanterar problemet som är det verkliga problemet." (Bo Ahrenfelt, psykiater och läkare)
Detta går alldeles utmärkt att applicera på individen och sig själv. Att lyckas med en förändring av andra ordningen i sitt sätt att tänka, att se verkligheten och därmed sina handlingar, är dock ingen enkel sak. Oftast tror jag att sådana förändringar kommer omedvetet och inifrån genom livshändelser. Jag tror ärligt talat att det är svårt att driva igenom förändringar av andra ordningen hos sig själv med kognitiv kraft.
Man skulle kunna säga att mitt sätt att se träning, från isolation av enskilda muskler till ett helkroppsperspektiv, där funktionen ligger i fokus, kunde vara en förändring av andra ordningen. Men denna förändring kom inte på en dag. Sättet att tänka om från muskler till funktion tog flera år och pågår nog lite fortfarande. Och varför denna förändring överhuvudtaget blev till var ett ofrivilligt diskbråck som medförde att jag börja tänka annorlunda. Blir alltid lite full i skratt när någon om en övning, swing eller kanske snatch, frågar något i stil med "i vilka muskler tar detta då?". Men det är å andra sidan inte så konstigt när vi lever i en värld där medicinska termer har delat upp kroppen i små enskilda delar och där yta och utseende är vägen till lycka och framgång.
Den uppmärksamme läsaren förstod nog att bicepscurlen ovan inte bara handlade om Daniel Mattssons tweet tidigare idag. ;)
Den som vill läsa mer om förändring av andra ordningen ska omedelbart försöka få tag på den fantastiska boken Förändring - Att ställa och lösa problem av Watzlawick m.fl., numera en klassiker i ämnet, som verkligen öppnade mina ögonen. Av alla kursböcker i ämnet arbets- och organisationspsykologi jag plöjt igenom är det faktiskt den som höjer sig mest. Lite till åren, lite otidsenliga exempel men otroligt bra i sin helhet!
