TSC och positiv ångest

De senaste veckorna började jag starkt tvivla på min marklyftsförmåga och när sånt där sätter sig kan det vara motigt. Men samtidigt tror jag att negativ energi snabbt kan vändas till det motsatta och det hände helt klart i lördags när jag drog upp 190 kg utan större problem. Nånting hände över natten, och allt satt i hjärnan.

Ofta när vi talar om ångest syftar vi djupare depressioner, mycket ångestladdade situationer eller liknande. Ångest är ett laddat ord men själv använder jag det gärna till vanliga formsvackor och dagsdippar, redan i tonåren pratade jag om den stora "Ånghästen som dundrade in i åttaspann". Jag har med andra ord ett ganska avslappnat förhållande till ångest. Jag skiljer sålunda på ångest och ångest - det finns så klart grader i detta helvete - men jag tror faktiskt det är bra att ha ett lättsamt förhållande till sina motgångar och dippar i livet, det ingår liksom i livskonceptet, och jag inbillar mig att det är lättare att hantera dem när man kan ha distans till dem och accepterar dem.

Organisationspsykologen Paul Moxnes sjunger lite min melodi och har myntat begreppet positiv ångest som jag tycker är ett riktigt bra verktyg att hantera vardagen. Han menar - mycket kortfattat - att alla människor har ett grundläggande behov av två sidor: tryggheten i en fast uppstyrd struktur och friheten genom att växa, exempelvis genom en ständig längtan att maximera sina prestationer. Olika människor har olika avstånd till dessa båda sidor men alla slits mellan dem på ett eller annats sätt. Människor med ett starkt växtbeteende sätter till exempel högt ställda mål och flyr struktur, medan de som har ett starkt trygghetsbehov förfasar sig över förändringar (se min tidigarepost i ämnet) och älskar allt vad ordning heter. De förstnämnda upplever systemångest när de hamnar i miljöer som är starkt strukturerade och de sistnämnda får driftångest när allt flyter omkring utan någon som helst struktur.

Är det någon som känner igen sig? Man brukar ofta göra det. Nu är det ju inte så enkelt att man är antingen det ena eller andra utan det finns ju myriader av andra orsaker till människors beteende men det är ändå ett lite intressant perspektiv. Själv kan jag ofta agera strukturfascist men jag älskar också att bryta upp gamla invanda mönster vilket ger mig ny energi - jag gillar verkligen att riva upp ibland och ändra om helt. Samtidigt som jag gillar att bygga upp min egen struktur kan jag känna mig instängd i andra strukturer och känna mig kvävd och instängd. Jag kan acceptera en hårdför militär disciplin om jag känner att det är nödvändigt för ett visst syfte men kan samtidigt verkligen avsky grupptryck, sociala konventioner och samhällelig konformitet. Det beror, helt enkelt. Ibland kan jag känna att jag har både system- och driftångest på samma gång. :)

Vidare menar Moxnes att om man hela tiden söker sig till en sida, t.ex trygghet och struktur infinner sig en baksida – tristess och leda. Att å andra sidan ständigt söka sig till frihetens flytande tråg skapar också en slags ångest men som kan utnyttjas positivt. Frihet innebär nämligen mängder av val – att våga eller inte våga, ta risker eller inte, mod och feghet - men denna ångest driver oss också framåt och är en oerhörd stark drivkraft om man kan balansera den rätt. Alla behöver vi trygghet för att växa, och inre trygghet uppnår man nog bara om man samtidigt känner att man växer och utvecklar sig. Kanske bör man acceptera detta ständiga ambivalenta tillstånd för att kunna utnyttja det maximalt. Förstår man varför man reagerar som man gör i vissa situation blir man inte lika rädd och kan hantera det bättre. Positiv ångest är en konstruktiv kraft och en inre energi som driver alla människor framåt.

Den där nervositeten som de flesta kände i lördags inför TSC, är en sådan positiv ångest. Speciellt för de som var där för första gången. För vissa var det säkert värre än lite nervositet, kanske vaknade någon med en klump i magen och kände verkligen olustkänslor. Men de gick ändå ner till Kettlebell Center. Något drev dem framåt - behovet av att göra nåt annorlunda, att växa eller prestera, med risk att förlora sin trygghet.

Så utnyttja den positiva ångesten - den gör oss starkare, både mentalt och fysiskt!

Till slut en liten tänkvärd text som jag burit med mig i många år och som jag faktiskt först nu insåg är precis just detta. Oerhört märkligt att jag inte kommit på detta tidigare. Var den kommer ifrån eller vem som skrivit den vet jag inte, hittade den på nätet någonstans.

RISKER

Att skratta är att riskera verka löjlig.
Att gråta är att riskera verka sentimental.
Att sträcka ut handen mot en annan människa
är att bli involverad.
Att uttrycka sina känslor är att visa upp sitt rätta jag.
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför
en publik är att riskera förlora dem.
Att älska är att riskera att inte bli älskad  tillbaka.
Att leva är att riskera att dö.
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad.
Att försöka är att riskera misslyckas.

MEN risker måste tas, för den största risken
man kan ta i livet är att inte ta några risker alls.
En människa som inte riskerar någonting, gör
ingenting, har ingenting och är ingenting.
Hon kanske undviker lidande och sorg, men
hon kan inte lära, känna, förändras, växa,
älska, leva.
Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon
en slav, hon har förverkat sin frihet.
Bara en människa som tar risker är fri.

"Positiv ångest - hos individen, gruppen, organisationen", av Paul Moxnes, finns att köpa i bokform här om någon är sugen att förkovra sig.