TEST: Rogue Kettlebells vs. Dragon Door RKC Kettlebells

För sex år sen jämförde jag två olika gjutjärnskettlebells - "Elite Kettlebell Black vs. Eleiko Kettlebell". Två år senare, 2011, skrev jag även "Kettlebells, en genomgång - vad är det man betalar för?" som beskrev lite mer ingående olika typer av kettlebells på den svenska marknaden. I det läget hade jag ekonomiskt intresse i att sälja Dragon Doors RKC Kettlebells, men när jag läser artikeln idag så är det faktiskt ingenting där jag inte står för idag egentligen - Dragon Door RKC Kettlebells är fortfarande ett högkvalitetsklot. Det har dock hänt en del på marknaden sedan dess.

Båda dessa bloggposter läses fortfarande frekvent av många som söker efter kettlebells på nätet och jag tycker därför det är dags för en liten uppdatering i ämnet, speciellt då jag köpte ett nytt klot tidigt i höstas av tillverkare Rogue Kettlebells. Här kommer mina reflektioner om det mötet. Jämförande referensklot är på förekommande anledning DD:s RKC Kettlebells.

Rogue Kettlebells

Rogue Fitness grundades 2006 i Ohio USA i ett CrossFit-garage och har vuxit väldigt snabbt sedan dess, precis som CrossFit i övrigt. CrossFit är fortfarande deras huvudområde, men man säljer även produkter och utrustning mot styrkelyft, tyngdlyftning och strongman, som alla ligger ganska nära varandra.

Sedan ungefär två år tillbaka har de en ny serie kettlebells av gjutjärnsmodell. Jag blev redan tidigt sugen på dem men det var inte förrän de öppnade en webbutik i Europa (Finland - tipstack till Per) som det blev aktuellt då de inte skickade overseas innan. Och även om de hade gjort det hade det troligen blivit ganska dyrt. Finland är ju dessutom ett grannland, så det borde inte bli så dyr frakt.

Som man ser ovan har de ett stort spann på vikterna, ändå upp till 92 kg (!). Dock är inte spannet lika välfyllt som Dragon Doors RKC kettlebells som ju även har mellanvikterna, 10, 14, 18, 22 och 26 kg. 

Själv köpte jag ett 24-kilos klot. En klassisk snatch-vikt som man aldrig kan ha för många av - har nu sju stycken hemma. :)

Köp, frakt och pris

Själva köpet gick smidigt och klotet stod utanför dörren efter 4-5 dagar. Pluspoäng för bärhandtag i kartongen vilket gör att de som levererar kan lyfta förpackning ordentligt. Det är annars ganska vanligt att kartongen mer eller mindre är mosad när den väl kommer fram därför att man inte kan få ett bra grepp runt kartongen och lätt tappar den. Jag har svurit många gånger själv över detta. Handtag i kartongen eliminerar detta.

Dubbla kartonger, frigolit och innerst en platspåse som skydd. Som det ska vara, med andra ord.

Rogue Kettlebells är förvånansvärt billiga. Så billiga att man blir lätt tveksam - kvalitet brukar ju som bekant kosta en del. Prisjämförelsen med RKC kettlebells nedan gäller för 25 januari 2015:

* Pris från Kettlebell Center, Gbg. På MM Sports bjuder man på frakten vid köp av produkter för över 499 kr.

Vid årsskiftet var det en prisökning på svenska RKC kettlebells, troligen beroende på den höga dollarkursen. Som ni ser skiljer sig därför de båda tillverkarnas pris väsentligt, där RKC-klotet är mer än dubbelt så dyrt som Rogue. Dessutom är frakten ungefär densamma och i slutändan kostar alltså RKC 89% mer än Rogue. MM Sports, som också säljer Dragon Doors RKC Kettlebells, har dock gratis frakt över 499 kronor och det är förstås ett alternativ givetvis. Man kan också hämta upp beställt RKC-klot i Göteborg på Kettlebell Center och slippa frakten, men då blir det en jämförelse som haltar.

Men även påslagen i Sverige och USA skiljer sig åt; DD:s kettlebells kostar i USA 980 kr, mot 1399 kr i Sverige, vilket nästan är ett påslag med 45 procent. Rogue Kettlebells av samma vikt i USA kostar endast 515 kr, vilket ger ett påslag på 24 procent i jämförelse med de 633 kronorna de kostar i Europa. Då momsen skiljer sig åt från stat till stat i USA är priset exklusive moms på de amerikanska sidorna, så som jag förstår det. Det förklarar Rouge högre pris i Europa i jämförelse med USA.

Det förklarar dock inte det 45-procentiga påslaget för RKC-kettlebells i Sverige. Det höga påslaget beror på att du har en återförsäljare/distributör, ett mellanled som också ska tjäna pengar. När du köper Rogue-klotet köper du det direkt av tillverkaren - Rogue Fitness.

Både DD och Rogue tillverkar sina klot i Kina, så varför de båda tillverkarna ligger så olika i pris även på den amerikanske marknaden är lite konstigt, så tillvida inte Rogue är av sämre kvalitet. Skillnaden i tillverkningskostnader borde inte vara så stora som över 20%. Dragon Door använder förvisso numera en speciell teknik som de kallar "e-coating" för att applicera lacken (typ; elektrolytbad) och kanske är denna applicering dyrare än traditionell pulverlackning som Rogue använder sig av (se vidare diskussion om detta längre ned). Eller så har DD lagt sig i detta prissegment för att genom det signalera hög kvalitet. Jag tror på det sistnämnda, eller möjligtvis en kombination av de båda. DD tjänar därmed mer pengar på varje sålt klot.

Observera att du som certifierad RKC-instruktör får 20 procent rabatt på RKC kettlebells. Men det spelar ingen roll - även om du skulle hämta upp klotet i Göteborg och slippa frakten, så kostar de ändå nästan 30 procent mer än Rogue, och då får du det dessutom ända fram till dörren hemma.

Som jämförelse bör vi också i rättvisans namn även ta med Eleiko Kettlebells som faktiskt är ännu dyrare, fastän dessa pressas i Kina - 1 650 kr på MM Sports. Till min förvåning kostar dock klotet bara 475 kr (!) på Eleikos amerikanska webbshop eleikoshop.com. Rätt sanslös faktiskt, men handlar troligen om att slå sig in på en tuff marknad. Men det visar också att det finns en hel del avans för dessa tillverkare.

Det är väl aldrig ett speciellt bra miljöalternativ att köpa saker som fraktas runt halva jordklotet, även om det fraktas med containerfartyg, men det blir nog knappast någon större skillnad för dessa båda tillverkare ur den aspekten. Bägge fraktas troligen också med lastbil ända fram till kund.

Men hur är det med själva produkten Rogue Kettlebells, håller den hela vägen i mål?

Färg, form och yta

Rogue har haft de goda omdömet att färgkoda de olika vikterna med en liten färgmarkering på nedre delen av handtaget, helt enligt de standardiserade tävlingsfärgerna. På det sättet ser du lätt vikten på håll, oavsett vilken sida som är vänd mot dig. Det är väldigt bra, speciellt på gym där man har många klot och där folk ställer tillbaka dem huller om buller. Den matta svartgråa looken gör dessutom att siffrorna syns lite bättre på Rogue-klotet:

Dragon Door RKC till vänster och Rogue till höger.

Man kan nästan tro att DD:s och Rogues kettlebells är gjutna ur samma formar, så lika är de faktiskt, men synar man dem närmare så skiljer sig måtten åt något. Men det är ju i alla fall ganska uppenbart att man haft RKC-kloten som förlaga när man designat kettlebells på Rogue Fitness. Tycker nog båda är lika snygga, kanske att Rogue ser lite mer tidsenligt ut.

Rogues handtag är till exempel något vidare med större utrymme för handen/händerna. Det är dock inte många millimeter det handlar om - ca 2. DD:s klot kan ju å andra sidan vara något små när man kör med två händer, så det gör ju verkligen ingenting om utrymmet är större, även om skillnaden är väldigt liten. I bilden ovan ser det ut som RKC-klotet har ett större utrymme för handen, men det är en synvilla, troligen på grund av att hela RKC-klotet är fem millimeter högre totalt.

Den plana ytan under klotet, som klotet står mot på underlaget, är även det något större på Rogue-klotet (ca 5 mm större diameter). Det gör ju ärligt talat ingenting heller, då detta torde innebära att klotet står något stabilare när man kör bear crawl eller liknande övningar.

Dragon Door RKC vänster och Rogue höger.

Men tjockleken på handtaget är densamma, vilket är viktigt - 38 mm. Det verkar även som att Rogue-kloten, liksom RKC-kloten, får ett smalare handtag under 16 kg.

Nu har jag ingen personvåg i spitzenklasse, men jag har vägt dem flera gånger och vikten hoppar mellan 23,7 och 24,3 kg vid olika tillfällen. De väger dock alltid samma vid varje nollkalibrering, vilket torde visa att de i alla fall väger lika mycket, och det är väl huvudsaken. Rogue har markerat vikten på klotet i både kilogram och pounds och det är riktigt bra! Det uppstår annars lätt förvirring mellan de olika viktenheterna beroende i vilken världsdel de hamnar.

Det som skiljer dem åt mest är ytan där Rogue har en något mer sträv yta. Ofta är det en personlig smaksak vad man tycker är bäst. Fördelen med den strävare ytan är att krita appliceras lättare om man väljer att göra det på klotet. Nackdelen skulle kunna vara att det sliter mer på händerna, men mer om det senare. Båda kloten är dock lika sträva över hela ytan - alltså samma strävhet fördelat över klotet.

Vill poängtera att vi pratar gradskillnader på osynliga mikrometernivå mellan de båda kloten som endast kan kännas, vilket jag hoppas att bilden nedan förmedlar:

DD:s RKC-klot vänster och Rogue höger.

Troligen handlar Rogue strävhet på att de har en mattare lack, vilket blir tydligt på bilderna ovan. Rogues matta lack gör ju också att det blänker mindre och att siffrorna samt loggan som är försänkta i järnet, syns bättre.

Huruvida det verkligen är skillnad på de båda lackeringsteknikerna är ju faktiskt ganska svårt att avgöra för en lekman. Även pulverlackning är ju en form av applicering genom laddade partiklar där man laddar pulverkornen med ett överskott av positiva joner, samtidigt som man jordar den del som skall lackas. Skillnaden med e-coating torde vara att man gör detta via en vätska i ett elektrolytbad.

Vad jag förstår blir lack applicerad genom elektrolys tunnare, skyddar bättre mot korrosion men fungerar samtidigt också som en isolator (alltså; ej strömförande). Det används också när man ska lacka små detaljer där det är svårt att komma åt. Samtidigt kan det å andra sidan innebära att e-coating inte är lika slitstarkt, vilket är tvärt emot vad Dragon Door hävdar. Pulverlackning sägs därför vara dyrare än e-coating, då det går åt mer lack, men det beror dock på och hur man räknar. Å andra sidan sägs pulverlackning det vara mer miljövänligt. Oftast använder man båda metoderna på varandra för bästa slitstyrka - först ett lager e-coating och sedan ett lager pulverlack. 

Snurrigt värre alltså. Jag mailade därför några lackfirmor och fick följande svar från ALSAB:

"ED eller electrodoppcoat är en våtfärg som ger 20 till 30 my på hela detaljen. Används oftast som ett rostkydd mellan Zink/Mangan fosfatering och Pulver inom bilindustrin därför att man kommer åt överallt. Det bör även läggas en topplack ovanpå ED. Spontant ger Pulverfärg ett bättre slitageskydd, förutsatt att man klarar uthärdningen."

Detta svar var väl mer eller mindre det som bekräftade mitt resonemang ovan. Krävs det dessutom pulverlack ovanpå ED-lackningen, så lär ju den metoden också vara dyrare. Troligast är dock att Dragon Doors "e-coating" helt enkelt syftar på pulverlackning. Att de skulle använda sig av ED verkar faktiskt inte rimligt, men det måste vara osagt samtidigt. Lacken förklarar troligen inte hela prisskillnaden mellan Rogue och Dragon Door.

Om det är någon lackkunnig ute landet så välkomnar jag input i frågan!

Hållbarhet

Att göra ett riktigt hållbarhetstest fordrar lite andra resurser än de jag har. Jag hade i och för sig kunnat kasta dem från höga höjder etc. (vilket hade varit kul!) men vill inte riskera ett klot om ett handtag skulle gå av. Men jag har slagit dem mot varandra flera gånger på samma punkt utan att något av kloten får några märken.

Slitage är dock något som tiden får utvisa. Bilden ovan som visar undersidan ser ju ganska likvärdiga ut vad det gäller lackslitage, men samtidigt är Dragon Door-klotet ett Pavel-signerat exemplar som jag nästan aldrig använder, Rogue-klotet har jag använt en del under hösten. De gamla kloten med den svenska lackningen, som jag personligen föredrar - ganska ensam om det, tror jag - har tydliga slitagemärken där handtagen möter varandra i rack, men de är å andra sidan lackade med vanlig sprutlackering som jag inte tror är lika hållbar som pulver- och elektrolytlackning.

Slitna RKC Kettlebells, svensk gjutning och lackning, före 2009.

Summa summarum: Jag tror inte det är några större skillnader mellan dessa kettlebells med avseende på hur slitage och hållbarhet.

OBS! se uppdatering längre ner.

Funktionalitet

Att formen inte inverkar på handhavandet är inte så förvånande då de båda kloten är så lika varandra. Inte ens om man kör med dem samtidigt och har ett av dem i varje hand, känner man någon skillnad på storlek och form.

Slående lika i rackposition.

Det som sagt skiljer dem åt är ytan och frågan är om det inverkar på greppet.

Det där med bästa förutsättningar för ett bra grepp kan vara ganska individuellt, i alla fall om man kör utan krita. Min erfarenhet är den att en viss hudfuktighet med en traditionell lackad yta som Eleiko Kettlebells, eller de gamla RKC-kloten (före 2009 när de göts och lackades i Sverige), har det absolut bästa greppet och som nästan blir som en sugpropp, i alla fall för mig. Alltför fuktiga händer och ymnig handsvett blir ju dock motsatt effekt. Jag lider dock av ganska torra händer på vintern vilket gör dem lite "hala". Alternativt har jag smörjt in händerna med Repair-salva under dagen, och då är krita ett måste givetvis. Överlag har jag de senaste åren blivit allt pro krita även om hud och valkar tar mer stryk av det vid den högre friktion.

Samtidigt är det när man får en sån där "sugproppseffekt", när klotet sitter som klistrat handen, som risken ökar att överhuden släpper från hudskiktet under (läderhuden). Det är först när ytan är räfflad eller lettrad som man får någon form av mekanisk "slipeffekt" mot huden och blir ett problem. Lettrade kettlebells är dock något man inte ser längre på marknaden, gudskelov.

Jag har från och till kört med Rogue-klotet under hösten, bland annat ett eller två snatcthtest. Jag har kört både med och utan flytande krita/magnesium, men inte upplevt någon skillnad vad det gäller slitage i handen i jämförelse med RKC-klotet. Handtaget på Rogue-klotet är lika mjukt, slätt och runt, men alltså något mindre glatt (eller något mer strävt).

Jag har även kört lite dubbelt med de båda kloten som bilden nedan visar och även det funkar bra, utan man på något sätt stör sig på olikheterna. Efter ett tag tänker man överhuvudtaget inte på att man har olika klot i händerna. Trodde att det skulle kännas skillnad att ställa ned dem med tanke på att bottenytan var lite större på Rogue-klotet, men så var det inte heller.

Fungerar utmärkt att mixa.

Sammanfattning

Rogue Kettlebells 

• Rogue Kettlebells är en kettlebell av absoluta toppkvalitet. Den är mycket lik RKC Kettlebell till form och storlek och är därför inte bara ett alternativ vid köp av nya vikter utan går alltså även att blanda dem för att köra dubbelt.
• Lacken är troligen lika tålig mot slitage som Dragon Doors RKC-klot. De som använder krita kommer troligen att föredra den lite matta finishen, då kritan tenderar att fastna bättre. Även de som inte använder krita tror jag kommer att föredra den matta ytan, men det är ju lite individuellt som sagt. OBS! Se uppdateringen lägre ned. 
• Färgmärkningen för de olika vikterna är outstanding, speciellt för gym eller om man har många klot och lätt blandar ihop dem.
• Att de har vikter över 48 kg är kanske inte det stora dragloket för de flesta, men ändå rätt kul att det finns.
• Priset är faktiskt otroligt lågt i jämförelse med Dragon Doors RKC Kettlebells och däri ligger nog det tyngsta skälet att välja Rogue. Du köper den direkt av tillverkaren och får ett pris som inte är uppressat för att fylla mellanhänders fickor. Dessutom är det ett förbannat bra klot för dessa pengar.

Dragon Door RKC Kettlebells 

• Dragon Door RKC Kettlebell har fortfarande en hög kvalitet på sina kettlebells och har länge försvarat sitt höga pris med just det argumentet. Det funkar dock bara om kunden får det bästa. Om det finns likvärdig kvalitet för halva priset, ja, då går det liksom inte att försvara. Förr var det marknadens bästa, nu är det ett av marknadens bästa och definitivt det dyraste. Simple as that.
• DD:s klot är dock fortfarande "originalet" som möjligtvis kanske väger tungt hos en del. De har också mellanvikterna 10, 14, 18, 22 och 26 kg som kan vara bra att ha ibland, men märker man en dag att man skulle vara i stort behov av en mellanvikt så är det ju egentligen bara att köpa just den vikten av Dragon Door. Ärligt talat så skulle i alla fall jag ha svårt att försvara ett dubbelt så högt pris med dessa något tunna argument.

Avslutningsvis

Mitt nästa kettlebell-köp kommer troligen att bli ännu ett 32-kilos klot. För endast 1 100 kr inklusive frakt för ett Rogue-klot så är valet ganska enkelt. Ärligt talat så får jag nästan två 32-kilos klot på Rogue Fitness för samma pris som ett 32-kilos RKC-klot på MM Sports, även om jag slipper frakten för det sistnämnda.

Båda tillverkarna tillverkar högkvalitativa kettlebells, men Rogues konkurrenskraftiga pris slår faktiskt fullständigt undan benen på Dragon Door. Är man ägare till en CrossFit-box blir det dessutom ännu enklare genom att Rogue till syvende och sist har CrossFit som specialitet och man slipper att förknippas med RKC och allt det där omkring (se länk nedan).

Men även andra gymägare borde se Rogue-klotet som ett riktigt bra och i särklass mest prisvärt alternativ, speciellt med tanke på färgmärkningen av de olika vikterna. Förresten, är du rädd om golvet så håll utkik här på bloggen så kommer snart ett tips om hur du ganska enkelt kan göra för att skydda golvet.

Det ska bli intressant att se hur Rogue kommer att påverka marknaden i Sverige. Dragon Door (via Kettlebell Center) och Eleiko tycks ju tävla i att ha de dyraste kettlebellsen som går att köpa, men jag tänker att det omöjligt kan hålla i längden. Så dela därför gärna detta test, låt oss påverka marknaden till mer rättvisa priser på kettlebells! 

Oavsett om du är privatperson eller gymägare så hör gärna av dig om du har några frågor eller eventuellt vill känna på kloten för att bilda dig en egen uppfattning, vilket i så fall lätt kan ordnas!

Jag letade även upp två filmer i ämnet - Film 1 och Film 2

Köp Rogue Kettlebells här!

Min uppskattade och omnämnda artikelserie "RKC:s uppgång och fall" finner du här >>>


Uppdaterat 24/4 2015 En läsare uppmärksammade mig på att lacken hade lossnat på ett ställe på hens klot. Jag har därför återigen fortsatt att slå ihop dem på samma ställe och mycket riktigt lossande lacken till slut. Som jag ser det är det lackens vidhäftningsförmåga mot klotet som verkar vara av varierande kvalitet, läsaren hade ju endast slagit ihop dem en endaste gång. Kanske är det helt olika appliceringstekniker dem emellan. Oavsett så skiljer ju detta ut sig mot Dragon Doors kettlebells och gör inte Rouge-klotet lika awesome längre, tyvärr. Fortsättning följer!

Power to all!

RKC:s uppgång och fall - Del 4

Del 4  och sista delen av "RKC:s uppgång och fall". För den som inte har läst de övriga delarna rekommenderar jag att läsa dem först:
RKC:s uppgång och fall - Del 1 >>>

RKC:s uppgång och fall - Del 2 >>>

RKC:s uppgång och fall - Del 3 >>>

Jämförelser

Vad är det då för skillnader mellan RKC och StrongFirst idag, matchar de varandra? Om vi börjar med inplanerade certifieringar så ser det ganska likt ut till en början, men om man gräver lite mer så blir bilden en annan. I tabellen nedan jämför jag de båda organisationerna.

Tabellen visar inplanerade kurser och cert i april, så det är inga absoluta eller genomsnittliga siffror om genomförda cert. Egentligen borde man se på genomförda kurser för att det ska vara helt rättvist, men det är lite lurigt att ta reda på i efterhand.

Båda har så kallade "early-bird" som innebär att man får rabatt om man anmäler sig tidigt. Dragon Door utnyttjar detta mest och har flera "early-bird"-steg med rabatter. Jag har även tagit med certen i kroppsviktsträning, PCC och SFGBW. Inga övriga kurser eller cert är dock inkluderade, som t.ex. för skivstång och sandbags.

Jag har även tagit med HKC (Hardstyle Kettlebell Certification) och motsvarande endagskurs för SFG - SFGKC. HKC är dock en certifiering. Av den anledningen kan de ta dubbelt så mycket betalt, ca 600 dollar, mot SFGKC 300 dollar. Personligen har jag alltid tyckt att HKC har varit en för dyr certifiering. När man startade HKC för ett antal år sedan kunde man senare dra av det beloppet från RKC-avgiften om man genomförde den inom ett år, vilket vara ganska vettigt. Den möjligheten har dock tagits bort. En endagarskurs för att lära sig swing, goblet squat och get-up för 5-6.000 kronor av en RKC Senior är väl kanske lite mastigt, speciellt idag efter kompetensdränaget. SFGKC är som sagt ingen certifiering, men där får man å andra sidan även lära sig military press och man får det för under halva priset. Alltid något.

Vid en första anblick ser det ju ganska jämnt ut. StrongFirst har lite fler certifieringar och kurser men inte överdrivet, undantaget kroppsviktcerten där PCC visar musklerna. Det som dock sticker ut är StrongFirsts utbredning i resten av världen, där SFG finns representerat i elva länder och RKC i bara fyra.

Men det som inte tabellen visar, och som verkligen skiljer de båda åt, är storleken på certen. Låt oss göra en jämförelse med två senare cert. StrongFirst hade en tillställning i Chicago i slutet av april och Dragon Door en RKC I i Santa Monica en månad tidigare. Jag har placerat RKC-certet nere till höger i bilden nedan

 
Nu var SF-certet i rättvisans namn ett cert för både nivå I och II (85 respektive 70 deltagare), men det går å andra sidan inte att hitta något RKC II-cert på DD från det senaste året. Ovan collage får därför visa vilket cert som motsvarar ett land bäst med 317 miljoner invånare. StrongFirst drar helt enkelt mycket mer folk, jag tror de flesta är överens om det.

Detta betyder verkligen inte att störst alltid är bäst, men man måste ha med i beaktning att Dragon Door idag har mindervärdeskomplex över att en gång ha varit störst och nu har blivit en nära på en obetydlig aktör i dessa sammanhang. Det kommer att medföra att Dragon Door kommer att göra allt för att försöka mäta sig med Strongfirst, hur fånigt det än kommer att te sig. Då en del av värdet tidigare handlade om storleken på RKC-certen och dess community, medföljer det nuvarande låga deltagarantalet att RKC:s varumärke devalveras, rejält. Det är därför man fortfarande måste försöka se stora ut och allt ska liknas vid StrongFirst, till och med smycken.

Men PCC då? Boken Convict Conditioning, som PCC bygger på, har sålt otroligt bra. Det är Dragon Doors absoluta bästsäljare jämte Enter the Kettlebell. Här visar det vad publicisten Dragon Door är bra på  - publikationer. Convict Conditioning är också en stor personligen favorit och jag fastnade direkt i den när den kom. Kanske inte så mycket på grund av det ganska konservativa träningsupplägget, utan mer litterärt. Det är helt enkelt väldigt kul att läsa den. Paul Wade är Dragon Doors bästa skribent, i alla fall i min mening.

Det var därför inte helt förvånande när Dragon Door startade upp en certifieringskurs som var kopplad till boken, här fanns det naturligtvis pengar att hämta. PCC fick en bra start och har hittills varit lyckosamt. Det hittills största certet har dock lite ironisk nog inte varit i USA, utan i Sverige. Att just gruppbilden från Göteborg har legat som omslagsbild på Dragon Doors facebooksida i över ett halvår är alltså ingen slump. Men det förvånar mig ärligt talat att man inte drog mer än 25 deltagare på certet i april i USA. Detta innebär å andra sidan att det var en instruktör på åtta deltagare, vilken ger en mycket bättre kvalitetsratio än certet i Sverige, och det är i alla fall positivt.

Man kan nog se det som ganska troligt att den internationella organisationen World Street Workout & Calisthenics Federation eller Barstarzz och liknande i framtiden skapar egna instruktörscertifikat och jag tror inte att de ser PCC som något alternativ egentligen. Deras rörelse är ju "street"-baserat där gräsrötter bygger organisationen. När därför ett stort kommersiellt företag dyker upp och dikterar om hur man ska ta sig an deras huvudsyssla, så blir det ju självklart friktion. Å andra sidan är nog bröderna Kavadlos om någon de rätta personerna att bygga broar till dessa communities, även om de i dessa kretsar många gånger ses som alltför kommersiella. Samtidigt är det lite intressant att se exempelvis Barstarzz betala annonsklipp på YouTube. Att pengar kommer att styra dessa organisationer i framtiden är nog inget förvånande - money talks i slutändan, även för idealister.



Frågan är hur mycket pengar man tjänar på att sälja instruktörskurser i kroppsviksträning. Kanske med höga deltagarvolymer och låg insats (läs; få instruktörer och låga omkostnader). Poängen med RKC var/är att certifierade instruktörer ska promota RKC kettlebells så att dessa säljs. Vilken merförsäljning ska PCC generera? Convict Conditioning via Amazon? Eller möjligtvis NeuroGrip? Eller kanske övertyga redan certifierade instruktörer att certifiera sig två gånger till? Tveksamt.

StrongFirst har som bekant även de en kroppsviktscertifiering (SFGBW) men det har nog aldrig tänkt bli något typ av bästsäljare, utan är mer tänkt som ett komplement till deras övriga kurser. Approachen är dessutom hopplöst "old" och funkar inte alls med dagens streetworkout-kultur. Där är i alla fall Dragon Door rätt ute.

Det går naturligtvis att raljera ganska mycket över det här, men poängen är att man inte ska förblindas av att publicisten Dragon Door har 85.000 följare på Facebook, får 140 delningar på en postning eller hamnar på 10-i-topplistan bland Amazons kindle-böcker. Jodå, de tjänar nog sina pengar på att sälja e-böcker, men i slutändan är det kettlebells som har varit deras stora kassako och skulle driva RKC:s och DD:s varumärke framåt. Att försöka blåsa upp Dragon Doors varumärke handlar helt enkelt om att de är hårt pressade, kanske till och med desperata, som någon uttryckte det. Det handlar om att synas, inget annat.

Kvantitet kontra kvalitet

Om man skrapar lite på ytan inser man ganska snart att RKC:s storslagna tider helt enkelt är förbi. Jag ställer mig ytterst tveksamt till att RKC kan bli något att räkna med i framtiden. I slutändan kommer konkurrensen och jakten på omsättning att tumma på kvalitet, såväl utbildnings- som produktmässigt. Att kvaliteten kommer på skam redan idag såg man på PCC-certet i Göteborg som mer handlade om att få så många på gruppfotot som möjligt än att upprätthålla en god kvalitet på utbildningen. Detta tar mig emot att säga när jag samtidigt uppskattar bröderna Kavadlos insatser väldigt mycket. Men fakta är ändå fakta och någonstans har jag en känsla av att det där samarbetet inte kommer att vara för evigt. Har man bara volym i åtanke så blir det ungefär som de nätverksföretag som endast har distributionsnätet i fokus, där volymen endast är till för toppspelarna och där resten blir väldigt besvikna. Pavel var en gång den motkraft som behövdes för att upprätthålla en kvalitetsnivå på utbildningarna, och troligen också vad det gällde kvaliteten på kettlebells. 

RKC kettlebells

RKC-kloten lever fortfarande på sitt goda kvalitetsrykte men det finns idag flera konkurrenter i USA som tar en allt större del av marknaden. (Läs gärna min genomgång om olika kettlebells här). Så klart väntar också alla på StrongFirsts move på marknaden. Nu när det knappt utbildas RKC-instruktörer längre - och motsvarande SFG-instruktörer gör allt för att slippa köpa RKC-klot - så kommer det troligen bli ganska tufft för Dragon Door, om det inte redan är det. Det brittiska företaget Kettlebell Fever och deras nya kettlebell Black Series, som verkar ha både hög kvalitet till ett relativt lågt pris, ser till exempel mycket intressant ut. StrongFirst UK har dessutom redan inlett ett samarbete med dem. Än så länge skeppas de från England och säljs bara i Europa, men det är troligen bara en tidsfråga innan de finns i USA också. En bra lågpriskonkurrent med kettlebells på marknaden kommer otvetydigt tvinga Dragon Door att börja med ett parallellt lågprismärke eller sänka priset på de befintliga.

Att börja med ett parallellt lågprismärke var lustigt nog aktuellt redan hösten 2012, precis efter Pavels avhopp. Detta möttes dock av starkt motstånd av bland annat distributörerna som hävdade att detta skulle devalvera RKC varumärke och att det då skulle vara svårt att argumentera att sälja klot med högre kvalitet. Man backade och projektet lades på is.

Russian Red

Det fanns faktiskt långt tidigare en serie med röda och billigare kettlebells, Russian Red, som Dragon Door sålde parallellt. De svarta kvalitetskloten, RKC originalklot, producerade man i USA, men de röda göt man utomlands, troligen i Kina. De var av lägre kvalitet och hade epoxyöverdrag för att göra dem jämna. Under årens lopp så har just epoxyöverdragna kettlebells visat sig vara ganska värdelösa då epoxytan ofta spricker vid lite tuffare användning. Dessutom är ytan inte speciellt bra, varken när man svettas eller vill använda magnesium.

Dragon Door producerade som sagt då sina kvalitetskettlebells i USA, men så småningom började man på grund av prispressen gjuta även dessa i Kina. De första kloten som kom från Kina under 2009 var under all kritik. Lacken hade inte alltid helt härdat innan man packade in dem, vilket medförde att frigolit och papper ibland fastnade i lacken. Kloten var dessutom ojämna och fyllda med spackel på sina ställen. En tanke kan vara att det var samma gjuterier som pressat de röda epoxykloten och som inte hade samma krav på presstryck vilket då lätt ger håligheter i kloten. Håligheterna täcktes därför av "spackel" i gammal god vana som vid epoxyöverdraget. Under en stor RKC-certifiering lossnade en påspacklad RKC-logga från klotet när Pavel skulle förevisa en övning. En oerhörd pinsam incident för alla inblandade, så klart. Hur många containers som levererades under första omgången innan man lyckades styra upp produktionen är oklart. Många av dessa klot var egentligen osäljbara, samtidigt var det svårt att identifiera vilka klot som var defekta när alla var inpackade och klara för distribution. Den nya uppstyrda serien såldes senare som "military grade" med så kallad e-coating istället för traditionell lack. Det är dessa som säljs idag som RKC kettlebells.

Att starta med ett lågprisalternativ kan alltså ha sina risker. Alternativet finns också att sänka priset på de som redan säljs, men då riskerar man att devalvera varumärket RKC ännu mer. Kloten säljs ju faktiskt efter mottot; 'dyra men med högsta kvalitet'. 'Billiga med högsta kvalitet', är kanske inte lika övertygande.

Kompetensen
Hur ser då framtiden för RKC ut som ett seriöst träningssystem? Det som förut var högst kommersiellt, men ändå med ett ganska seriöst innehåll genom Pavels försorg, har blivit ännu mer kommersiellt, dessvärre på bekostnad av just innehållet. Strukturen är ytligt och suddigt potatistryck av det Pavel en gång skapade, och bygger till stor del i första hand på att öka omsättning och bli större. Jag har svårt att se hur det ska gagna kvaliteten i kurserna.

De sex masters som RKC förfogar över är Andrea du Cane, Andrew Read, Phil Ross, Max Shank, Keira Newton och Thomas Phillips. Andrea har titeln "Director of Certifications" och kan nog av den anledningen ses som en slags "chief", även om hon inte omskriv så. Andrew Read och Phil Ross har jag redan nämnt tidigare. Keira Newton och Thomas Phillips är det svårt att hitta några större avtryck efter i träningsvärlden, förutom DD:s intervjuer förstås. Jag har dock nyligen fått mig förstå att Dragon Doors intervjuer och biografier ger högst opålitliga beskrivningar av verkligheten, så det finns egentligen inte så mycket att säga om dessa båda.

Men så har man Max Shank som i ett ganska tidigt stadium ratade StrongFirst. Kanske kan Max Shank tillföra det positiva som bröderna Kavadlos ger PCC. Max Shank fick bra rykte om sig sist när han var i Sverige, även om det var oproffsigt konfliktfyllt mellan honom och Andrea. Han är open minded, layed back och hans nyfikenhet sträcker sig utanför ramarna, vilket är precis det som behövs för att verkligen skapa något nytt och progressivt. Dessutom är han vansinnigt stark (se honom pressa dubbla 48:or här) och en sann atlet på många sätt. Han är dock ung, blott 27 år. Åldern diskvalificerar honom naturligtvis inte i sig, men specialistkunskap i ett träningsområde kräver teoretisk kunskap och praktiserad erfarenhet, sådant tar därför tid att tillskansa sig. Och frågan är hur mycket influens och utrymme han får för att påverka till en varaktig förändring i Dragon Doors annars fyrkantiga protektionistiska miljö.

I brist på auktoriteter och namnkunniga experter visar John istället upp sig själv, bland annat i detta tre-sidors reportage i Fight! Magazine. Utan att dra alltför höga växlar av artikeln så undrar man ju ändå lite vad andemeningen är att profilera sig och ta plats som "kettlebellspionjär"? Man får väl kanske se det som ännu ett sätt att mäta sina muskler med StrongFirst och Pavel - samt sälja in Neurogrip. Men det börjar faktiskt bli lätt fånigt.

Apropå kettlebellpionjär, det är inte första gången någon vill ta detta epitet i anspråk. I lilla Göteborg har vi under ett antal år har haft två som ibland lite tröttsamt slagits om titeln om att ha varit först med kettlebells, varav en möjligtvis faktiskt är det.



I sanningens namn så tog det över fem år innan Pavel fick fason på RKC, enligt John du Cane själv, så visst är det kanske fel att döma ut RKC alla redan. Men om man bortser helt och hållet från StrongFirst hårda attityd och motbjudande symbolik, så ligger RKC långt efter på i stort sett alla plan. På det marknadsförs det alldeles för aggressivt, töntigt och otidsenligt, vilket inte gör saken bättre precis. Men visst, det är ett alternativ. Men det finns å andra sidan fler alternativ i träningsvärlden. Renommét och ryktet tar lång tid att bygga upp igen och helt ärligt skulle jag ha väldigt svårt att sälja in t.ex. ett RKCII till min mor idag, även om Max Shank är där.

Och det där lilla sandlådekriget mellan dessa båda "School of strength" gagnar knappast kunderna .



Omvärlden
Det fanns områden inom det gamla RKC som det rådde samstämmig konsensus i. Ett bra exempel var hur man förhöll sig till CrossFit. Relationen mellan RKC och CrossFit har nämligen alltid, så länge jag varit med i all fall, varit högst ansträngd. Det finns troligen tre anledningar till det.

För det första är CrossFit ett vinstdrivande företag som säljer ett träningskoncept och är därför en konkurrent till Dragon Door. För det andra har CrossFit aldrig varit ett bra exempel vad det gäller Pavels princip "never to failure" och naturligtvis ännu längre ifrån FMS principer. Dessutom är CrossFit ett ganska öppet och platt nätverk som inte har alls samma ledarhierarkiska organisation. Självfallet finns det högljudda auktoriteter inom CrossFit, men det är en mycket stor skillnad på det mot auktoritetsbundna och patriarkala ledarkulturer. Företaget CrossFit och rörelsen CrossFit är dessutom mer skiljt åt och har inte samma "kropp" så som RKC/DragonDoor, som jag uppfattar det i alla fall.

I stort sett alla i ledarskiktet inom RKC, med få undantag, skydde helt enkelt CrossFit som pesten. Om nu auktoritära discipliner ofta har en gemensam fiende så var CrossFit verkligen RKC:s fiende nummer ett. Det finns givetvis en del adekvat kritik kring CrossFit som träningskoncept som är värd att diskutera, precis som med allting annat, men det var inte riktigt det detta handlade om.

Bakom kulisserna under RKC 2012 i Göteborg raljerades och snackades det så mycket skit om CrossFit att jag faktiskt blev ganska beklämd. Hätskheten mot CrossFit hade pågått i ganska många år men i ärlighetens namn håller ju även det tongivande ledarskiktet inom CrossFit också ganska höga profiler i debatter kring träning, och därför var väl den snart uppkomna attityden mot RKC inte speciellt förvånande den heller.

En crossfitbox, eller affiliate, får betala ca 20.000 kronor per år till huvudorganisationen, en organisation som förövrigt knappast kan ha några större omkostnader (rätta mig gärna om jag har fel). Det närmar sig snart 10.000 boxar worldwide och jag läste en siffra någonstans att man räknar med 30.000 boxar i världen om fem år. Tillsammans med tävlingar, sponsring och certifieringar så tror jag man lätt kan föreställa sig vilken miljardindustri CrossFit håller på att bli. Och ni fattar ju själva hur många kettlebells detta hade genererat till Dragon Door om man tidigt hade inlett ett samarbete med CrossFit. Men nej, då - CrossFit är värdelöst, de vet ingenting om träning och alla skadar sig förr eller senare. Punkt.

Det tråkiga för Dragon Doors distributörer – och Dragon Door själva givetvis – är att få CrossFit-boxar har köpt en av marknadens bästa kettlebells just på grund av namnet och varumärket ”RKC”. Och ärligt talat förstår jag dem, för vilken crossfitbox vill förknippas med ett varumärke som har ett community som trashar dem? Därför är det väl kanske inte så konstigt att CrossFit-boxar hellre använder sig av lågpris-competitionsbells istället för bra gjutjärnsklot som håller i århundraden.  Jag har själv aldrig förstått varför inte RKC kunde ge inspiration och kunskap till CrossFit-världen, och tvärtom. Istället blev det ett fånigt ställningskrig mellan vilken swing som var "rätt" och vilken swing som var "fel".

StrongFirst konfronterar inte mot andra discipliner på samma sätt längre, i alla fall inte öppet. I och med att man har ingått samarbetsavtal med sin omvärld på ett annorlunda sätt än DD/RKC så ligger det troligen i sakens natur att ha en mindre fördömande attityd mot andra, även om det det finns implicit i kulturen. Hur retoriken låter bakom stängda dörrar har jag så klart ingen som helst aning om, men det är ju mycket tydligt att tidigare antagonister till slut har insett att det finns pengar att tjäna på CrossFit. Som jag nämnde i del 3 så har StrongFirst lyckats rationalisera ihop ett FMS-koncept med Gray Cook genom Foundational Strength, men samtidigt har också FMS börjat inse att CrossFit inte går att ignorera och öppnar för en romans genom "Can FMS and CrossFit Coexist?". Det dröjer nog inte länge innan StrongFirst härjar på någon crossfitbox och visar på de gemensamma nämnarna och den "uppenbara" samexistensen.

Även hos Dragon Door har frågan om CrossFit lyfts. Bland annat genom Senior RKC Michael Krivka, som driver CrossFit Koncepts, vilket öppnar dörren lite på glänt. Man har även fört diskussioner om CrossFit Games men givetvis inte med något samarbete utan mer som en slags kopia, typ 'RKC Games'. Man har sett hur mycket publik CrossFit Games drar och tänker att det kan ju även tävlingar med kettlebells göras lika stort. Då borde man ju i rimlighetens namn även också sälja mer klot. Det är en smått världsfrånvarande tanke om detta diskuteras på allvar. För det första har man inte förstått den underliggande kraften i CrossFit som gör det så unikt, för det andra tävlas det redan med kettlebells - det kallas Girevoy Sport eller Kettlebell Lifting. För det tredje vore det väl bättre om man gick in och sponsrade CrossFit Games med klot, men det är troligen å andra sidan ett antal år för sent.

Det betyder ju inte att det finns utrymme för en slags ny organiserad Tactical Strength Challenge eller liknande, men då kan man fråga sig varför aldrig gamla RKC gjorde något med Tactical Strength Challenge, så som till exempel StrongFirst förvaltar den idag. Lite av en gåta faktiskt. TSC hade kunnat bli hur stort som helst med rätt approach.

Något som Pavel insåg tidigt var att bara kettlebells var enslig väg att gå om man ville expandera. CrossFit är ju faktiskt ett bra exempel på att människor ser det positivt att träningen inte ser ut likadant ut varje dag och att ett visst ombyte förnöjer. Onelinern "simple but not easy" som ofta slängs fram i Pavel-kulturen kan också uppfattas som "simple but very boring". Dessutom är det CrossFits förtjänst att skivstången blivit en så het potatis plötsligt, vilket även StrongFirst nu också har insett. Kettlebells är inte riktigt lika centralt längre i den nya organisationen, utan skivstången har fått en mer framskjuten position än tidigare. Jag är övertygad om att StrongFirst kommer fortsätta expandera denna del, kanske mot olympiska lyft, vem vet.

Som träningsform är nog faktiskt kettlebells som ett enskilt träningsverktyg på väg ut till förmån för en större mångfald i träningssammanhang. Samtidigt är till exempel gruppträningsformer med kettlebells som KettleWorx på väg in i Sverige. Vad man än tycker om detta så det en verklighet man får leva när annars seriösa aktörer inte tar kommersiell gruppträningen på allvar.

CrossFit är det som drar mest, bland annat på grund av kombinationen grupp och mångfald. Huruvida människor skadar sig mer i CrossFit eller inte är helt ovidkommande och belackarna kan fortsätta skrika sig hesa om detta, exempelvis Erin Simmons. Jag tror dock att det är smartare att förhålla sig CrossFit som en högst reell verklighet och ta det för vad det är. Som helhet tror jag det är en rörelse som gagnar människor hälsa och träning otroligt mycket mer än andra trender någonsin har gjort. Jag har själv alltid gillat CrossFit som princip, även om jag också har sett problemen med det. Dock tror jag att det löser sig med tiden, vilket jag också tycker att man redan kan se.

Marknaden i Sverige
Men om man nu ändå vill hålla på med kettlebells primärt och lära sig mer, framför allt som instruktör, vad gör man då? Jag har kortfattat samlat lite uppgifter om vad som erbjuds i vår närhet. Jag undviker helt diskussionen "hard style" och "soft style".

RKC

DragonDoors leverantör i Sverige är ju som bekant Kettlebell Center och arrangerar därav RKC. Kettlebell Center har sedan maj nu i år helt nya ägare och alltså ingenting med tidigare ägare att göra längre. Att de kommer fortsätta köra RKC verkar dock klart. 

Om man bortser från att 99 procent av RKC:s humankapital är tömt, att det idag i huvudsak drivs av en pengadrivande amerikansk entreprenör och att dess framtid ser högst osäker ut, så är det rimligtvis ett softare alternativ till StrongFirst.

Observera att texterna i länken nedan är skriven av undertecknad och utgick från den gamla organisationen med Pavel.
RKC Sweden >>> 

STRONGFIRST

Om du inte har läst del två i den här serien så bör du göra det. Den samlade kompetensen i ämnet kettlebells ligger helt klart hos StrongFirst, inget snack om saken, men om du känner det minsta minsta obehag inför den militära approach, auktoritära retorik och unkna symbolik som följer med konceptet, så tror jag du bör bäst i att avstå, eller åtminstone fundera över sakernas tillstånd ett varv till.
StrongFirst Sweden >>>

ELEIKO

Eleiko är ett företag som jag har högt förtroende för. De sätter kvalitet först och jobbar mycket på att kvalitetssäkra varumärket. De har en serie med kurser i att träna med skivstång, både i tyngdlyftning och styrkelyft (Styrkelabbet har besökt bägge; här och här). Som alternativ till StrongFirst skivstångskurser tycker jag faktiskt det verkar vara ett självklart alternativ, dessutom med fullvärdig Eleiko-utrustning på deras högkvarter i Halmstad.

Man har ju som bekant även sålt gjutjärnskettlebells under lång tid. Dessa kettlebells har relativ hög kvalitet, men en bit ifrån bäst. Man har också drivit kettlebellkurser med Walter Skeppard under ganska lång tid. Jag har bara sett hans DVD och de lämnade väl en del övrigt att önska, om man säger så. Vad deras två-dagars kettlebellkurs håller för kvalitet kan jag dock bara gissa mig till. Men samtidigt är det Eleiko och jag litar ändå på deras omdöme.

Ett tag hade Eleiko även ett samarbete med Steve Cotter (IKFF) och arrangerade någon instruktörskurs men det verkar som om det hela har runnit ut i sanden. I den vevan satsade man även på högkvalitativa GS-klot som man säljer än idag.
Eleiko, Exceed Performance >>>

PEAKLIFE

Peaklife är något av en uppstickare. De jobbar en hel del mot CrossFit-boxar och verkar ha börjat få ganska stor omsättning på sina kurser. De har grundutbildning och instruktörsutbildning steg 1 och steg 2.
Peaklife >>>

SPARTAN TRAINING

Spartan Training har hållit på några år nu. Jag har av olika anledningar aldrig haft något större förtroende för dem, bland annat på grund av överdrivet säljfokus. Men oavsett så har de flera nivåer på sina kurser - Kettlebell workshop, Kettlebell nivå 2, Kettlebell certification samt Kettlebells level 3 ‘Master Trainer’ - och någon vettig standard har de säkert.
Spartan Training >>>

Det finns säkert fler kursarrangörer än dessa. Har ni några andra tips så skriv det här under i kommentarsfältet!

Avslutningsvis

Den här följetongen blev lite kanske lite längre och mer omfattande än vad jag hade tänkt mig från början. Jag har uteslutit en hel del sunkiga detaljer som inte har varit relevanta. Ändå har en och annan har blivit irriterad har jag låtit mig förstå vilket å andra sidan är ofrånkomligt när man skriver om sånt här. I dessa typer av berättelser finns egentligen ingen absolut sanning, bara tolkningar och reflektioner över skeenden, och jag går säkert emot en del rådande uppfattningar.

I en längre intervju med Max Shank [LÄNK] bekräftar den bilden jag har förmedlat här om RKC-spliten. Om hur agnarnas skildes från vetet, Pavels ledarstil, den strikt hierarkiska och militäriska organisationen, vänskapskorruptionen, angiverikulturen med mera. Man menar dock att RKC idag skulle vara mer decentraliserad med John du Cane vid rodret, vilket jag tror är en felaktig slutsats. Det som skiljer sig åt idag är attityden och ledarstilen, men det är precis lika protektionistisk som tidigare, oavsett vad Max Shank vill. Självklart värnar Max Shank om DD:s varumärke, det vore korkat annars.

Kanske återkommer jag längre fram till den här historien beroende på utveckling. Jag är lite nyfiken på när ytan på StrongFirst ska börja krackelera. För det lär det göra, förr eller senare. När den stormande förälskelsen väl har lagt sig och vardagens gråa realitet gör sig påmind, går saker och ting upp för en del. I dagarna lämnade Geoff Neupert sin mastertitel på StrongFirst, för att driva egen business som det hette. Han ska dock vara lojal till organisationen, enligt han själv. Det är mycket möjligt att det är så, men samtidigt har organisationskulturen kring Pavel alltid varit putsad till ytan för att det ska se bra och gentlemannamässigt ut. Det var därför reaktionen vid RKC-spliten var så kraftfull; för fotsoldaten var ju allt precis som vanligt. Eller som Max Shank uttryckte det för att beskriva chocken som bredde ut sig efter Pavels statement 17 augusti 2012:

"When the split happened, it was kind of “mom and dad got a divorce”. And nobody knew that anything was wrong, because mom and dad kept it really quiet."

Så funkade det då, och så funkar det inom StrongFirst även idag. Tro inget annat.

Denna helg har StrongFirst sin första kettlebellcertifiering i Göteborg. Exakt samma helg som de två tidigare RKC-certen. Om det är anledningen till att nästa RKC är framskjuten till hösten får vara osagt, men StrongFirst har tidigare placerat kurser på exakt samma datum som RKC. Det ska bli intressant att se storleken på dessa cert och vilka som drar mest i Sverige. Eller vem som har råd att bjuda in flest till rabatterat pris.  ;)

Slutklämmen får bli rådet att dumpa sammanslutningar där själva organisation och protektionism är ett självändamål. Se träningen som något hållbart och realistiskt som du kan bygga din kropp och hälsa på. Tänk nutid och försök gå utanför den där komfortzonen där andra talar om vad du ska göra. Låt dig inspireras, men ta inte order. Låt det komma inifrån. Turn on, tune in, drop out. Typ.

Uppdateringar om Dragon Door och Strong First efter del 4:

• 14 december 2014 - Uppdatering av StrongFirst; Reifkind avgår
• 20 oktober 2015 - Dragon Door-uppdatering >>>
• 20 september 2015 -Dan John går från SF till Dragon Door
• 17 februari 2016 - Jämställdhet inom SF & RKC >>>
• 17 juni 2016 - StrongFirst och kulturdimensionsteorin >>>

RKC:s uppgång och fall - Del 3

Detta är del 3 av "RKC:s uppgång och fall". För den som inte har läst del 1 och 2 rekommenderar jag att läsa dessa först, utan ett sammanhang kan enstaka delar te sig något osammanhängande. Direkt till "RKC:s uppgång och fall - Del 1" >>>

Direkt till "RKC:s uppgång och fall - Del 2" >>>

ASHES TO ASHES

I förra delen betade vi av den storstilade comebacken av Pavel och hans StrongFirst. Men vad hände med John du Cane och de kvarvarande spillrorna av RKC?

Tränings- och instruktörssystemet

Pavel hade genom RKC till syvende och sist byggt upp ett riktigt bra och pålitligt träningssystem med kettlebells. Själva systemet var dock till sin natur tämligen statiskt, stelt och obenäget att förändra sig, mycket beroende på att systemet var en spegling av Pavel själv - en idealist med bestämda uppfattningar och visioner som helst skulle verkställas. Pavel var, som jag skrev tidigare, inte särskilt nöjd med den förändring som John du Cane styrde över då förändringen i första hand utgick från ett protektionistiskt businessintresse, inmuta nya marknadsrevir och sälja mer produkter. Pavel ville självklart ha en ökad försäljning men kände troligen att hans visioner kom på undantag och ville därför ha en förändring med annorlunda förutsättningar.

I motsats till verkligheten utmålades RKC av utövarna ofta som ett system i ständig förändring och utveckling. Detta kunde snarast ses som en chimär, eller kanske önskedröm, då själva systemet i sig inte var förändringsbenäget. Förändringarna kom istället som interventioner uppifrån. Jag ska förklara skillnaden och ge några exempel.

Grundstommen i RKC var att det var en ”sann lära", övningarna skulle utföras på ett mycket specifikt sätt och andra sätt var felaktiga. Men rätt som det var förändrades något och partiledningen, som en del skämtsamt kallade det, gick ut med ett dekret, ofta genom att Pavel skrev något på forumet.

En stor sak var när man förändrade snatchtestet 2008. Det gamla testet utgick från kroppsvikten som avgjorde antalet repetitioner och endast ett handbyte var tillåtet. Man bytte nu till obegränsade antal byten och satte en maxtid på fem minuter, men fortfarande bestämde kroppsvikten antalet repetitioner. Vill minnas att jag själv skulle göra totalt 64 repetitioner med ett handbyte enligt det gamla snatchtestet, men 84 reps enligt det nya med obegränsade handbyten under fem minuter. Snart (efter några veckor) insåg man dock att testet blev för lätt och tog bort kroppsviktsfaktorn och alla skulle nu göra 100 snatch på fem minuter med obegränsade antal handbyten. Undantaget var de som vägde under en specifik vikt där män fick skala ned till 20 kg från 24 kg, och kvinnor 12 kg istället för 16 kg.

Denna förändringen gick alltså mer mot ett konditionstest, dessförinnan handlade det mer om greppet och uthållighet i respektive arm. Detta skedde i en tid när man troligen började inse den stora och viktminskningspotentialen med kettlebells i och med kan bränna ganska mycket energi på relativ kort tid. Argumentet viktminskning på kort tid säljer ju givetvis bra.

Detta var även strax efter som Kenneth Jay kom med sin Viking Warrior Conditioning (VWC) som tog kettlebells till en helt ny nivå av konditionsträning. Det var en bok som föll väl ut mot en bredare marknad och inkluderade fler då den premierade lättare klot men med en högre hastighet/kadens. Alltså lite som en motsats eller komplement - beroende på hur man såg på det - till ”styrka” som var Pavels huvudsakliga fokus. Att det av vissa uppfattades som en motsats bekräftades också senare efter det att Kenneth Jay hoppade av då VWS inte alls uppskattades på samma sätt längre som när den först kom ut. Argument som;  ”VWC försämrar tekniken, pajar dina axlar och ligament”, "alltid styrka i första hand" och ”varför ska du ha bättre kondition?”, alternativt ”det finns bättre sätt att träna kondition”, hörs fortfarande när denna bok tas upp [exempel från i år]. Brett Jones menade att hög kadens förr eller senare alltid ledde till ”uglystyle”. Oavsett bidrog enligt min mening boken till det mest nytänkande i hela RKC:s historia. Under rätt förhållande och i rätt kontext kan till och med upplägget förbättra delar av tekniken, men det finns det förstås delade meningar om.

En högt rankad RKC:are tillrättavisar en av fotfolket som entusiastiskt postat sina
resultat efter ett VO2-maxprotokoll från VWC något år efter Kenneth Jays avhopp.

Kenneth Jay drev även igenom ”The viking push press”  tillsammans med Pavel i Return of The Kettlebell och som lades in i under RKC II. VPP försvann dock mer eller mindre samma dag som Kenneth försvann. Det var väl i och för sig ingen övning jag själv saknade precis, förstod aldrig riktigt idén med den om jag ska vara ärlig. Men det var definitivt nytänk.

En övning som skärskådades en hel del var get-up, eller turkish get-up. Från att ha varit en ren styrkeövning fick den mer och mer karaktären av en övning som mest handlade om rörlighet, stabilitet och korrekt utförande. Man lade runt 2008 till ”bryggan” som utmanade många nybörjare med stel höft. Detta var en naturlig utveckling genom FMS nya inflytande samt utvecklingen av CK-FMS (en FMS-variant endast inriktad mot kettlebells). 2-timmars DVD:n ”Kettlebells From the Ground Up” med Gray Cook och Brett Jones visar ganska tydligt hur nördigt och exakt vissa saker kan bli. Det fanns absolut vissa poänger med det nya fokuset, men det blev kanske lite överdrivet.

Windmill var en övning som från början fanns med i de grundläggande övningarna men Pavel insåg ganska snart att det var omöjligt för många västerlänningar att utföra den säkert nog (stela!) och den togs därför aldrig med när man uppdaterade "Russian Kettlebell Challenge" med boken "Enter The Kettlebell". Windmill hamnade istället i RKCII-utbildingen, bland side- och bentpress. Bentpress föll förövrigt ur tekniktesterna på RKCII då ingen, eller väldigt få, klarade av att göra den med vettig teknik. Så är det än idag.

Likaväl insåg man efter ett tag fördelarna med att inte låta alla pressa kettlebells direkt ut från sidan utan mer låta individuella förutsättningar styra pressbanan upp ovan huvudet. Just axlar är ju ett återkommande problemområde för många - även för kettlebellsentusiaster - och man såg väl efter ett tag att det inte gick så bra att pressa rakt ut från sidan för alla (mig själv inkluderat).

Strax före uppbrottet mellan Pavel och John du Cane ändrade man även själva principen för RKC I och RKC II. Meningen var att man förr skulle vara ordenligt förberedd när man kom till RKC och förväntades redan bemästra grundövningarna med en kettlebell. Därför fick man göra snatchtestet direkt på morgonen dag ett. Under själva utbildningen tränade man däremot till största del med två kettlebells. På RKC II fokuserade man på mer "avancerade" övningar, såsom push press, jerk, windmill, bentpress, men också kroppsviktsövningar som pistols, leg raises och viktade pull-ups. ”Anspänning” låg givetvis som en röd statisk tråd genom allt detta.

2012 ändrades alltså detta genom att låta RKC I endast hantera ett klot, medan det först var under RKC II som man skulle lära sig hantera dubbla klot. Oavsett var den officiella förklaringen till detta var är jag övertygad om att det var ett sätt att försöka göra RKC II mer attraktiv och fylla upp dessa kurser bättre. Det var dessutom mycket höga krav på RKC II där man bland annat skulle pressa halva sin kroppsvikt ovan huvudet med en arm och detta såg troligen John du Cane som ett hinder att sälja platser. Att John utövade påtryckningar mot Pavel om detta är ganska troligt. Pavel ansåg dock att RKC II skulle fortsätta tillhöra eliten. John du Cane i sin tur såg alldeles för få kurser i kalendariet och en massa förlorade intäkter.

Samtidigt som denna strukturella förändring av RKC-systemet pågick kände sig Pavel en alltmer obekväm i sin roll som jag beskrev i tidigare delar. Hardstyle-konceptet styrde han fortfarande över, men ”school of strength” fick ett allt mindre fokus på styrka.

I denna veva försvann plötsligt ”bryggan” i get-up tillsammans med en ovanligt tydlig förklaring om att den hade satt ”strength” på undantag i en från början ren styrkeövning. Bryggan förpassades därmed som ”korrektionsövning” i CK-FMS. Pavel satte helt klart ned foten och banade väg för den nya organisationen som till en början planerades med John du Canes goda minne. Vi kan med facit i hand säga att det var ganska tydliga signaler om att saker och ting höll på att hända bakom kulisserna.

Efter uppbrottet återställde Pavel snabbt den gamla ordningen i StrongFirst och tog tillbaka de dubbla kloten i SFG I (motsvarande RKC I) som hade förflyttats till RKC II. Bryggan i get-up lämnades förövrigt kvar i CK-FMS, vilket inte var helt otippat. Överlag blev certifieringarna mer av den gamla sortens cert, dock med mer fokus på teknik och säkerhet i jämförelse med certens begynnelse.

Man förändrade även RKC II strax innan uppbrottet och plockade bort kroppssviktsövningarna pull-ups och pistols. Detta upplägg behöll Pavel i StrongFirst och nu ingår endast kettlebells i SFG II. Kroppssviktsövningarna förpassades helt och hållet till deras kroppsviktscert, SFB. John i sin tur har ju sitt PCC som helt klart också var en bidragande orsak till splittringen. Detta visar att det pågick kompromisser och jämkningar in i det sista mellan John och Pavel under förhandlingarna om Pavels nya organisation.

Det som ändrade RKC-systemet berodde alltså på att John du Cane ville sälja mer produkter och/eller att Pavel testade sina principer genom trial-and-error. Det som ena dagen var rätt kunde nästa dag vara helt fel. Att därför påstå att RKC var ett utvecklande och förändringsbenäget system är därför inte sant, eller kanske möjligen beroende på hur man definierar att något är "föränderligt". Ett sådant system kan kännas tryggt men är samtidigt högst osäkert i ett längre perspektiv genom toppstyrningens nyckfulla väsen.

Om man ser från Pavels första bok, "Russian Kettlebell Challenge", så finns det en hel del godbitar som ser lite märkliga ut idag.

Jag valde ut några bilder till ett bildcollage från Pavels första bok, "The Russian Kettlebell Challange". Det som var den enda riktiga tekniken då, är helt felaktig idag. Från vänster uppifrån; hög american/crossfit swing", vågrät position i swing, högt drag, snatch med utdragen axel och fri hand på höft, knädipp och rullade klot i snatch.

Just crossfit-swingen är ju verkligen totalt bannlyst i dessa kretsar idag, så visst är det något förvånande när man ser dessa bilder. (Läs gärna en bra genomgång om skillnaden mellan två olika swingar och vad de kan tillföra i The Great Kettlebell Swing Debate.)

Kompetensdränering

Manfallet och kompetensdräneringen av RKC efter Pavels avhopp blev kanske värre än vad någon kunnat ana. Som jag nämnde tidigare förvärrades detta genom Johns oförmåga till krishantering där han portade Pavel från sitt eget forum. Ingen ville nu ha med John att göra och han fick mer eller mindre alla emot sig.

I en sådan atmosfär skapar man lätt en positiv och kraftfull gruppdynamik på den motsatta sidan som gagnar den egna gruppens intressen. StrongFirst fick därför perfekta förutsättningar för en bra start. Väldigt få ledarinstruktörer ville nu sitta med svartepetter när allt fler offentligt gick ut och tog ställning för Pavel och mot Johns bedrägliga månglarbeteende. Även de osäkra korten – däribland Bret Jones och Dan John – säkrades upp efter ett tag. En övertalning som säkert inte var så svår när de flesta tunga namnet hade gått över. Vem ville stå ensam kvar i gamla Dragon Door när alla kompisar var på andra sidan där det skulle spira något nytt?

Dan John var/är en väl respekterad styrkecoach som skrivit flera böcker i ämnet som ”Intervention”, ”Never Let Go” och "Easy Strength", den sistnämnda tillsammans med Pavel. Dan John har en klassisk konservativ ansats med ganska stort inflytande i den katolska akademien i Salt Lake City där han varit mycket involverad sedan nära trettio år. Många av dessa grundläggande värderingar passade delvis väl ihop med den approach StrongFirst formade, även om jag kan tänka mig att det fanns en viss tveksamhet. Dan Johns till synes ödmjuka inställning till livet har ändock ganska stora diskrepanser med den hårdföra symbolik och retorik som StrongFirst ofta slår an. Hur detta rationaliseras hos Dan John vet dock bara Dan John själv. Det är dock lätt att se att Pavel Pavel ser Dan som värdefull och gärna lyfter fram honom, som här: "What Makes Strong First Different?”

Brett Jones var ytterligare en av sju masters som gick över men som inte verkade vara helt övertygad från allra början. Brett är även djupt involverad i FMS med Gray Cook, vilket gör att han är en viktig aktör för Dragon Door, men också för StrongFirst. Samtidigt finns det svårigheter med det nya StrongFirst som sätter styrka i första rummet medan FMS bygger på att man ska ha fullgod rörlighet i första hand. Andrew Read tydliggör denna skillnad i artikeln ”Athletic Achievement - And Why I Chose to Stay with Dragon Door’s RKC” där han tolkar FMS förhållande till styrka:

“So it’s strength last, not strength first. Movement is first and we need to recognize that the RKC is about teaching correct movement.”

Citatet visar mest hur polariserade och ofta banala dessa diskussioner tenderar att bli, från båda håll. Vem som helst som ser människans komplexitet förstår att det inte finns några enkla sanningar och svar utan att allt beror på förutsättningar, kontext och situation. Men oavsett finns det ju en diskrepans i denna dikotomiska sinnesbild mellan FMS och StrongFirst, och Brett Jones var ju faktiskt FMS andranamn efter Gray Cook. Brett Jones var dessutom en huvudperson i utvecklandet av indian clubs på Dragon Door vilket gjorde honom oerhört viktig för John du Cane. Både Indian clubs och CK-FMS har hängt löst på Dragon Doors sedan dess att Brett Jones gick över till StrongFirst. John du Cane jobbar dock intensivt för att få igång båda dessa certifieringar igen. Det ser dock inte så just, men mer om det senare.

Peter Lakatos, distributör och "europachef" för RKC, och som även satt igång "Primal Move" (vars ripoff av varumärket jag skrev om här) bestämde sig ganska snabbt för StrongFirst och försökte med kuppliknande former att få med resten av RKC:arna i Europa. Även Primal Move hänger lite löst på Dragon Door numera, vilket kanske inte är så konstigt.

Sedan var det mer eller mindre bara Josh Henkins och Max Shank som var kvar och som hade någon form av högre RKC-titel. De tycktes heller inte bry sig så mycket om flykten från RKC utan satt tryggt och självständigt kvar. Här kan vi jämföra att springa åt samma håll som alla andra, mot en individuell obundenhet som lättare står upp mot gruppdynamiska krafter med risken att uppfattas som ”illojal”. Det är min uppfattning att just heders- och lojalitetsbegreppen ofta åberopas i auktoritära system när toppen på näringskedjan utövar sin makt på underordnade, detta samtidigt som man värnar om den personliga friheten. Ett slags "frivilligt" styrmedel och i sin banalitet, högst motsägelsefullt.

Den enda Mastern som blev kvar var Andrea du Cane. Detta var kanske inte så förvånande, för vart skulle hon annars ta vägen? Andrea har ju varit gift med John men har varit med från RKC:s begynnelse och är därför också mycket insatt i systemet.

RKC ledarhieriarki

Ledarskapssystemet i RKC är uppbyggt genom en relativ enkel struktur. För att börja klättra i karriärstegen är minsta kravet att vara certifierad RKC II-instruktör. Sedan utnämns man i ordningen; RKC Teamleader, Senior RKC och slutligen Master RKC. Kraven för RKC II har genom åren varit tuffa - enarms militärpress med halva kroppsvikten (1/4 för kvinnor) och en tactical pull-up med 24 kg hängandes på foten (endast kroppsvikt för kvinnor).

Den lägsta nivån, Team leader, får vara med och utbilda blivande instruktörer på RKC-kurserna. Till sin hjälp har de ett antal ”hjälpinstruktörer” som genom sitt frivilliga deltagande förnyar sin RKC-licens under ytterligare två år. Teamleaders handplockas och väljs noga ut så att de är av ”det rätta virket”.

För att gå vidare som Senior och Master måste man också ha bidragit med något, t.ex. genom artiklar, böcker och andra produkter som gagnar Dragon Door och RKC-systemet. Framförallt måste man kunna förstå och avläsa de outtalade sociala koderna som detta ledarskap innebar (vem som helst blev nämligen inte riddare av runda bordet). Detta innefattade också en viss grad av karisma och god vältalighet.

För att bli Senior bör man också kunna hålla vissa delar av RKC-utbildningen. En master skulle dessutom kunna hoppa in som chefs-instruktör istället för Pavel under en RKC-workshop, vilket förövrigt blev allt vanligare de sista åren då han var allt mindre närvarande på kurserna i slutet. Han tog de som var viktiga eller hade minst 70 deltagande. Som jag förstod det ville han vara mindre synlig i framtiden, vilket man också kan notera idag med StrongFirst.

Ibland användes även instruktörs-titulering politiskt för att stärka marknadspositioner på ett eller annat sätt. Det kunde till exempel vara en duktig kampsportare som var en viktig renommémarkör och som kunde stärka RKC varumärke. I slutändan var det dock alltid Pavel som hade sista ordet och John kunde därför inte utnämna vem som helst. Föll inte personen Pavel i smaken så kunde hen glömma en karriär inom RKC, kort sagt.

Att få en RKC-titel handlar också om att skriva på ett flersidigt juridiskt avtal med en hel del förbindelser och skyldigheter. Det går till exempel inte att jobba för en annan kettlebellorganisation inom ett år (eller möjligtvis två) efter uppsägning. Man får givetvis betalt under de tillfällen man är med i en RKC workshop, men ingen annan betalning eller lön ges i kontraktet. Kontraktet bygger på att det ska vara någon slags ära i att få tillhöra en "utvald" skara.

Samtidigt kunde det ibland vara tvärtom. Jag minns en duktig kille i shotokan karate på min första RKC-workshop i Danmark 2009. Shotokan är en karatestil som hardstyle-konceptet i RKC grundar sig på och jag noterade att Pavel hade mycket stor respekt för denne man. På den tiden var det tekniktävlingar sista dagen på RKC där varje teamleader valde ut sin bäste elev som var med i "la grande finale". Givetvis valdes shotokankillen ut i sin grupp (min grupp förövrigt). Pavel gav de fyra tävlingsdeltagarna poäng vid varje teknikutförande och karatekillen fick högsta poäng varje gång, fastän hans teknik faktiskt såg lite halvdan ut. Inte för att han var dålig på något sätt enligt RKC-premisserna, men det fanns andra som enligt mig hade bättre teknik, och det var ju ändå en tekniktävling! Jag tyckte det var lite småstörande redan då och smygtog en bild i toppläget i jerks som enligt Pavel skulle vara de mest tekniskt väl utförda av någon på hela certet. Notera kryssformationen till höger. Gissa vem som vann? Nu tror jag inte att han brydde sig så mycket om en karriär inom RKC utan hade viktigare saker att tänka på, men det visar ändå på den typ av elitistisk nepotism som regerade.

Nystarten

I det här läget när alla hade flytt den sjunkande RKC-skutan fanns det knappt ens några teamleaders kvar och John fick börja en smått panikartad utnämningskampanj. Under det som kunde liknas vid ett slags undantagstillstånd gällde inte tidigare normer och John fick helt sonika utnämna de som fanns kvar och hade minst en RKC II-titel, lite i panik. Snabbt blev därför Phil Ross master. Andrew Read (DD-distributör i Australien) samt Fredrik Högström (DD-distributör i Sverige) följde snabbt efter som seniorer. Utnämningarna ramlade sedan in allteftersom och efter ett tag hade John lyckats skrapa ihop ett litet och smått brokigt ”leader board”. Första mötet för den nya ledarstyrelsen, tidigt våren 2013, blev inte så lyckat då nästan ingen dök upp. På nästkommande möte under sommaren, blev det dock en något bättre uppslutning.

RKC:s nya ledarskap 2013

Efter Pavels avhopp fanns den egentliga kompetensen bara kvar hos Andrea du Cane samt i en instruktörsmanual på Johns skrivbord, om man ska vara lite krass. Förvisso faller inte ett system bara för att toppen på näringskedjan försvinner, men den dränering av humankapital som hade skett var mer eller mindre total. John måste därför skapa något ”nytt” ur askan. Under hösten hade dessutom hans båda föräldrar gått bort vilket givetvis var ytterligare ett hårt slag för John.

I ett brev som skickades ut till alla prenumeranter och Facebook-följare, deklarerade John du Cane sin vision med det ”nya RKC”. En oerhört långdragen och förvirrad historia som troligen ganska få orkade läsa igenom helt och hållet. I huvudsak handlade det i alla fall om en mjukare ton, en öppnare approach och mer professionell stil.  Där deklarerades också att namnet ”RKC” skulle finnas kvar som varumärke och saken var löst med Pavel, båda ägde ju hälften av rättigheterna var. Inte helt förvånande med tanke på att John satt med otaliga gjutformar för kettlebells med RKC-emblem. Samtidigt var RKC välkänt och väl inarbetat på marknaden med mängder av sålda kettlebells ute på gym och i folks hem. Med facit i hand hade det varit bättre om det stått Dragon Door på kloten från början istället, då hade man lättare kunnat byta namn på instruktörsutbildningen om man hade velat det. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Men nu stod man alltså där med RKC-skägget i brevlådan – ”Everywhere, but Russia”, som någon glatt uttryckte det. Pavels nuna försvann givetvis överallt i ett trollslag. Man justerade designen något genom med nytt typsnitt och genom att lägga till den gamla slagdängan "School Of Strength". Till detta tog man någon gammal bild på en dubbelsvingande Keith Weber (The Extreme Kettlebell) samt Andrea du Cane, som än idag stoltserar på webbsida och blogg.

Ett lätt stänk av 90-tal?

Under lång tid hade man använt grafikern Derek Brigham som nu fick fortsätta att designa omslag och loggor. Kanske skulle man bytt designer helt och hållet om man nu ville ha en ny touch, ovan logga lämnar ju onekligen en del övrigt att önska. Å andra sidan hade man gjort en stor och plågsam förändring av hela sajten 2010/11 som hade kostat alldeles för mycket. Man tog helt enkelt det säkra före det osäkra och behöll ett gammalt koncept. 

Man startade också hastigt en RKC-blogg där bland annat den nyutnämnda mastern Phil Ross, även kallad "Kettlebell King", öppnade med artikelserien ”The Dirty Dozen” och den nästan klassiska swing-filmen som troligen gjorde att hela världens gamla RKC-community stannade upp för ett par minuter (eller 3:23 för att vara exakt). Där förevisades Phil en mycket undermålig swing och hans mastersutnämningen blev direkt ifrågasatt i kommentarsfältet:

”Doesn't matter who you know or, those swings are crap. I guess it's good for you that Jones, Nuepert, Whitley, Rif etc all left so you can pretend to be a master. Good luck to you.”

Detta teknikhaveri visade ganska klart och tydligt att skeppet vara förarlöst och det kallades till krismöte i den nyväckta ledarstyrelsen. Andrea du Cane, som blivit lite av en informell ledare genom sin långa erfarenhet av RKC, var väl kanske inte helt nöjd och allt var oerhört pinsamt. I och med att John var bränd från incidentet när Pavel bannades från forumet vågade han inte heller ta bort bloggposten. Obegripligt nog ligger filmen fortfarande kvar, som en slags symbol över det nya RKC. Man bestämde omgående att hela det nya ”leadership” så fort som möjligt skulle genomgå ett tekniktest för att alla ska få en överensstämmande teknik. Troligen ett smart drag, frågan var hur bra det var att komma fram till detta genom trial-and-error-metod. Det sista John behövde nu var ju ännu lägre trovärdighet. Äran i att vara en högt titulerad RKC-instruktör var i alla fall kraftigt devalverad i och med detta.

Man tog ganska snabbt tag i att göra en omarbetning av instruktörsmanualen, vilket i huvudsak låg på Andreas bord. Bland annat infördes en ”mjukare” framtoning istället för Pavels spetnaz-texter. Alla bilder på Pavel togs så klart också bort.

Förändring

Förändring och förnyelse är en komplex historia. Just detta ämne intresserar mig en del, bland annat genom att mina studier i arbets- och organisationspsykologi kretsade en hel del kring ämnet. Men jag ska bli kortfattad.

Fördelen med förändringen av RKC är att den är tvingande och oåterkallelig - interventionen är redan skedd. Man slipper genom detta förankra en förändringsprocessen i leden, det är redan ett faktum. Dessutom finns det egentligen inget kvar av leden, så den saken är mer eller mindre helt eliminerad.

Det fanns därför oerhört stora möjligheter att verkligen skapa något ”nytt” och det var den optimistiska känslan som jag själv fick direkt efter Pavels avhopp. Agnarna hade skilts från vetet och kvar var det som var bra, ett system som skulle kunna utvecklats med öppenhet, nyansering och transparens. Efter ett tag insåg jag dock att detta aldrig kommer att ske, inte så länge John du Cane styr RKC med sin businessprotektionism. Aldrig hade "det sitter i väggarna" varit så tydligt.

Det stora problemet med RKC var som jag tidigare påpekat Pavels ”my-way-or-the-highway”-attityd samt Johns protektionistiska marknadsstrategi. Genom detta skapades ett RKC som utifrån ofta sågs som en slags ”sekt”. Lite överdrivet men ändå med vissa poänger. Detta gjorde att det var svårt att tillhöra ”RKC-familjen” och samtidigt vara involverad i en annan träningsdisciplin som på något sätt nyanserade det högst fyrkantiga RKC.

Även om Andrea vill ha en mjukare framtoning är hon tyvärr skuren ur exat samma stela träningsdisplin som Pavel en gång skapade. Den högst tydliga konflikten mellan Andrea du Cane och Max Shank på senaste RKC:n i Göteborg är omtalad. Vi talar inte om meningsskiljaktigheter och nyanseringar där det kan komma bra och vettiga synergieffekter, utan om irritation och förbittring. ”That’s how it’s always been tought!”, upprepades många gånger av Andrea under dessa dagar när Max, eller någon annan för den delen, föreslog ett alternativt synsätt. Andrea kan tyvärr inte se bortom eller utanför det som Pavel en gång skapade. Det är inte Andreas kompetens som ska ifrågasättas, jag var själv imponerad av henne på RKCII i Ungern 2010, utan just det faktum att hennes "gamla" kompetens sätter hinder i att utveckla och skapa något nytt. Fastlåst i sin disciplin skapar hon en omöjlighet i förändringsprocessen.

Dessutom styrs Dragon Door efter precis samma gamla protektionistiska mönster som de alltid har gjort, om inte värre. Det som John i det öppna brevet ödmjukt sade sig ha lärt sig av Pavels avhopp har fått konsekvensen att han toppstyr och kontrollerar ännu mer än tidigare, något som han redan 2010 beklagade sig över - "I have to delegate more". Ibland kan man nästan tro att han försöker ta Pavels plats. När han var i Göteborg under PCC:n så ville han definitivt visa vem det var som bestämde genom ständig närvaro och återkommande tal till gruppen. Förr om åren smög han mest omkring på certen om han ens var där. Jag tror att det är svårt att komma ur den rollen när man väl har satt sig i den och det kommer troligen att eskalera. Samtidigt får man beundra Johns idogt envetna stångande att skapa nya produkter att sälja. Han är duktig på att skapa relationer, binda till sig kompetens och utnyttja dem, även om det idag kanske inte är i samma nivå som förr. Ur den aspekten är han en sann entreprenör.

Men den aggressiva försäljningmetoderna har definitivt tagit sig till nya nivåer och börjar nästan lika nätverksförsäljning med nyhetsbrev, taggningar på Facebook och ryggdunkningar hit och dit. Jag nämnde ju i mina reflektioner efter PCC att det ibland kändes som ett säljmöte. Det värsta är ändå det nya projektet med utvecklingen av boken Neuro-Mass av Jon Bruney som handlar om att "stimulera" nervsystemet genom obalans och isometrisk träning. Med hjälp av redskap som Neuro-Grip, Neuro-Burner och Neuro-Rack ska detta uppnås mycket mer effektivt. Detta är ju såklart väldigt nära humbug, eller ren bullshit. Det är inte bullshit med isometrisk träning i sig, men det är bullshit när du försöker prångla på en pryl för att utföra det för flera tusen kronor och visar i alla fall med all önskvärd tydlighet vart Dragon Doors affärsetik är på väg.

Såpan RKC vs. StrongFirst

Dragon Door gör allt för att visa för omvärlden att man fortfarande kan räkna med RKC, bland annat genom den ganska nyligen genomförda kampanjen där man jämförde RKC med Rolls Royce, Harvard och, lite otippat kanske, AK-47.

Att man plötsligt jämför RKC med automatvapen beror inte på någon tillfällig sinnesförvirring utan på att Pavel veckan innan hade skrivit artikeln ”The AK-47 of exercise equipment”. Liknelsen med AK-47 fanns redan med i Enter the Kettlebell och kanske sågs detta som en provokation eller möjligtvis chansen att få ironisera. Oavsett visar detta att Dragon Door jagar StrongFirst i hasorna istället för skapa något nytt och hållbart.

Ett annat exempel var när John du Cane för några veckor sedan gick ut med att han signat Krav Maga-experten Amnon Darsa och utnämnt honom till Senior RKC. Amnon Darsa bröt sig loss från Krav Maga Global, samt sin läromästare Eyal Yanilov, och skapade en egen organisation, Krav Maga Core. I Krav Maga-världen finns det en mängd likande konflikthärdar och jag ska inte trötta ut er med detta, men Eyal Yanilov Krav Maga Global har starka kopplingar till StrongFirsts ledarskikt och Amnon Darsa var därför ett riktigt bra kap för John du Cane. Så när John postade sin utnämning på Facebook taggade han samtidigt ett tiotal högdjur inom StrongFirst som är kopplade till Eyal och Krav Maga Global. Efter någon timma var samtliga taggar borttagna, högst sannolikt borttagna av taggningsinnehavarna själva. 

Men det är inte bara John som försöker hävda sig mot StrongFirst. Andrew Read är Dragon Doors distributör i Australien och fick bekant snabbt sin Master-titel efter Pavels avhopp. Andrew är mycket dedikerad i FMS och är mer än tydligt emot allt som luktar StrongFirst. Han började redan i den provokativa artikeln på RKC-bloggen som jag nämnde tidigare:

“So it’s strength last, not strength first..."

Jag inbillar mig att ganska många är trötta på det här polariserande tugget men Andrew Read har fortsatt sitt polemiska korståg, speciellt på sajten ”Breaking Muscle”. I till exempel artikeln ”Good swings are fast swings” dömer han ut tunga swingar - allt över en tredjedel av kroppsvikten - som mer eller mindre meningslösa för både explosivitet och styrka, att marklyft med kettlebells är för sexåringar och att swingar är kulammunition och inte missiler(?). Detta blir ett problem när en annan master inom RKC, Max Shank, i artikeln "400-Pound Kettlebell Swings" skriver:

”While kettlebell swings are great for fat loss and conditioning, they're underutilized for building strength and explosiveness. Very heavy kettlebell swings have many of the same benefits as the deadlift, the Olympic lifts, and plyometrics.”

Det är en sak att en disciplin är nyanserad, inkluderande och ser till olika infallsvinklar, men att skapa polariserade dogmer inom samma princip kommer aldrig att hålla, inte ens kortvarigt. Det blir bara fånigt och oseriöst.

På tal om FMS så verkar det som om StrongFirst lyckats få ihop det med Gray Cook genom Foundational Strength. Hur StrongFirst får ihop detta är en sak, men hur John ska ro hem CK-FMS blir desto mer intressant. För Andrew Read tornar det troligen upp sig till en slags identitetskris.

 Gå direkt till nästa del - RKC:s uppgång och fall - Del 4 >>>