Trappsprint och farfar

Stair sprint: 10 x 125 steps (90 s. rest)

Det var riktigt motigt att gå ut och sprinta men blev pigg när jag kom ut och tog två vänder extra än vad jag brukar. Nej, Sierra, ta verkligen inte detta som en utmaning...

Jag minns att jag mellan jul och nyår 2007 sprang sprint för första gången i samma trappa. Jag sprang bara 2-3 gånger men höll nästan på att kollapsa. Jag var så färdig efteråt att jag knappt kom innanför dörren hemma och somnade en timma på sängen helt utslagen. Under natten vaknade jag av att hjärtat "krampade" och trodde först att jag fått en hjärtinfarkt men det var tydligen bara hjärtmuskulaturen som hade fått sig en chock. Man är ju i lite bättre kondition idag, som tur är.

Från det ena till det andra, har ni sett min farfar, Bror Liljeros, när han var ung? 

Farfar lever inte längre, han gick bort för många år sen. Bilden är tagen gissningsvis någon gång på 20-30-talet. Farfar gjorde enligt min far one-hand pull-up utan problem och det har jag burit med mig sedan jag var liten. Det sades då att bara en på hundratusen kunde göra enarmsdrag med full kroppsvikt och att det var genetiskt. När man klargjorde att det var biologiskt betingat släppte man snabbt tanken att man kunde träna upp sig till denna nivå. I mitt tonårsrum hade jag en stång i dörröppningen, ofta hängde man där och tänkte på farfar som kunde dra sig upp med en arm men man luktade inte ens på tanken att man själv skulle kunna nå dit bara man jobbade på det. Det är detta som är nackdelen när man i många diskussioner om företeelser i livet hamnar i den kontraproduktiva slutsatsen att det är det biologiska eller genetiska som styr.

Ingen film idag, farfar får dominera själv.  :)