Snatch, 20 kg: [5/5] x 2
Snatch, 24 kg: [5/5] x 2
VO2-max, snatch, 24 kg: [17 reps, 36/36] x 6
Total: 96 reps, 5.040 kg; 7:10 min
Sista (2010) tragglade jag 36-protokollet med 20 kg men kom aldrig längre än till 14 set. Då var det mjölksyran som smärtade i armar och underarmar och det var inte konditionen som hindrade mig att gå vidare. Hade hoppats på tio set idag men armarna höll på att explodera redan efter fyra set och jag kunde knappt hålla rätt frekvens ens då. Fick därför bryta efter 6 ynka set.
Nåväl, hade protokollet haft till syfte att öka konditionen hade jag gått ned till 20 kg direkt, för att senare öka till 22 kg efter några veckor, men nu siktar jag på 100 reps med 32 kg på TSC så 24 kg 36/36 är perfekt träning just nu för att öka mjölksyratåligheten i armarna. Jag kommer troligen kombinera detta med maxset (per arm) då och då också. Det som är bra är att passen är snabbt överstökade. :)
Det har skrivits en del om barn/ungdomar och idrott det senaste. Kaliber handlade i söndags om hur skador hos elitidrottande barn ökar. Forskare varnar för hur många tränare saknar grundläggande idrottsmedicinsk kunskap vilket kan skada barnen för livet. Men samtidigt förutom fysiska skador kan elittränande barn även drabbas av psykiska besvär genom den hårda press att alltid vara bäst och att hela tiden jämföras med andra. Träna Styrka nämnde det också även om det mer utgick från Jonas Colting som passat på att skriva om saken samtidigt på sin blogg och Aftonbladet.
Idag ramlade jag på nedan två filmer. Den ena visar barn som tävlar i kettlebells och den andra barn och ungdomar som tränar CrossFit. Det ett både ett spännande och troligtvis laddat ämne. Träningslära har tidigare skrivit en artikel i ämnet som har en balanserad ton: "Styrketräning för barn och ungdomar" - Del 1 och Del 2. Jag antar att det även på vanlig träningsnivå handlar om samma sak som på elitnivå - att tränarna som tränar barn borde veta vad de gör, både genom lång erfarenhet och grundläggande idrottsmedicinsk kunskap.
Själv skulle jag aldrig i mitt liv ställa mig och lära ett litet barn swinga eller snatcha en kettlebell och samtidigt utge mig för att veta vad jag gör när jag faktiskt inte har den blekaste aning. Möjligtvis om det var mitt eget barn, men det är en helt annan sak. Kanske beror det på min patologiska dragning till kunskap och ansvar, vad vet jag.
Vad säger ni andra?
Nåväl, hade protokollet haft till syfte att öka konditionen hade jag gått ned till 20 kg direkt, för att senare öka till 22 kg efter några veckor, men nu siktar jag på 100 reps med 32 kg på TSC så 24 kg 36/36 är perfekt träning just nu för att öka mjölksyratåligheten i armarna. Jag kommer troligen kombinera detta med maxset (per arm) då och då också. Det som är bra är att passen är snabbt överstökade. :)
Det har skrivits en del om barn/ungdomar och idrott det senaste. Kaliber handlade i söndags om hur skador hos elitidrottande barn ökar. Forskare varnar för hur många tränare saknar grundläggande idrottsmedicinsk kunskap vilket kan skada barnen för livet. Men samtidigt förutom fysiska skador kan elittränande barn även drabbas av psykiska besvär genom den hårda press att alltid vara bäst och att hela tiden jämföras med andra. Träna Styrka nämnde det också även om det mer utgick från Jonas Colting som passat på att skriva om saken samtidigt på sin blogg och Aftonbladet.
Idag ramlade jag på nedan två filmer. Den ena visar barn som tävlar i kettlebells och den andra barn och ungdomar som tränar CrossFit. Det ett både ett spännande och troligtvis laddat ämne. Träningslära har tidigare skrivit en artikel i ämnet som har en balanserad ton: "Styrketräning för barn och ungdomar" - Del 1 och Del 2. Jag antar att det även på vanlig träningsnivå handlar om samma sak som på elitnivå - att tränarna som tränar barn borde veta vad de gör, både genom lång erfarenhet och grundläggande idrottsmedicinsk kunskap.
Själv skulle jag aldrig i mitt liv ställa mig och lära ett litet barn swinga eller snatcha en kettlebell och samtidigt utge mig för att veta vad jag gör när jag faktiskt inte har den blekaste aning. Möjligtvis om det var mitt eget barn, men det är en helt annan sak. Kanske beror det på min patologiska dragning till kunskap och ansvar, vad vet jag.
Vad säger ni andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar