Jag använder gärna begreppet "funktionell träning". Jag tycker det är ett mycket bra begrepp som tar sig bortanför bodybuilding, fitness och träning enbart för den synliga ytan. Bort från den västerländska principerna att dela upp, systematisera och avskilja anatomiska delar från varandra som egentligen hänger ihop och fokusera på träningens funktion ur ett holistiskt helkroppsperspektiv.
Tyvärr har begreppet fått en backlash där en del hävdar att man omöjligt kan kan säga att en specifik träning är funktionell då all träning per definition är funktionell på ett eller annat sätt. Med samma argument skulle man kunna säga att det inte finns någon nyttig eller näringsriktig mat då all mat alltid innehåller någon typ av näring. Det är av denna anledningen man har definitioner; för att sätta upp abstrakta gränser för ett begrepps giltighet. Själv trodde jag inte att detta behövdes men då jag allt för ofta både läser och hör halvbeska kommentarer om "funktionell träning" så tänkte jag att det var på sin plats att analysera begreppet lite och faktiskt slå ett slag för det.
Oftast handlar kritiken - eller snarare issues - inom sådana här områden om att hävda sina intressen och revir, men jag skall själv försöka att inte hemfalla åt sarkasmer och konfrontationer utan hålla mig till en någorlunda stringens i min syn på saken.
Träningslära skrev i höstas en artikel om att det har gått inflationen i ordet "funktionellt". Jacob Gudiol beskriver hur han reagerar negativt bara någon använder ordet och knappt lyssnar vidare. Det är ju inte speciellt bra men däremot en ärlig förförståelse om saken. Artikeln berättar vidare att grundidén med funktionell träning tog avstamp i rehabilteringsbranschen - där även jag fick kontakt med det genom mitt diskbråck för några år sedan - och som syftade till
ändamålsenlig träning där träningen skulle efterlikna den verkliga vardagen som personen senare skulle utsättas för.
Det var också här man började använda balansbollar. Balansbollen har blivit lite av ett slagträ i kritiken mot funktionell träning men jag tror det delvis beror på en kunskapslucka hos belackarna. Balansbollar började användas för att stimulera den inre och stabiliserande bukmuskulaturen (multifidus bukmuskeln, transversala bukmuskeln, inre sneda bukmuskeln, quadratus lumborum samt diafragman och bäckenbotten) som sitter innanför den mobiliserande muskulaturen som normalt är föremål för crunchträningen på gymmen. Genom forskning och mätning med elektromyografi finns det nämligen belägg för att dessa muskler reagerar långsammare vid längre tids ryggproblematik vilket föranleder ytterligare komplikationer vid till exempel diskbråck. Genom att fokusera träningen på detta mycket komplexa och centrala område - så kallad instabilitetsträning - får man dessa muskler att reagera snabbare vilket gör att de skyddar ryggrad och omkringliggande nerver så som det är tänkt; som en kroppslig funktion.
När man tränar rehabklienter på en balansboll så gäller det först och främst att få klienten att spänna buklås och underliggande muskler när kroppen är i obalans. I början var det svårt även för mig om jag så låg på en fast brits. När klienten klarar av detta första steg går man vidare och låter denne utföra ytterligare rörelser och övningar med kroppen och samtidigt behålla spänningen i de stabiliserande musklerna. Det är här det börjar bli riktigt svårt då dessa muskler tendera att slappna av när man till exempel börjar köra axelpress med lätta hantlar. Meningen med balansbollen är att de djupa musklerna lättare skall lära sig att behålla anspänningen genom att kroppen befinner sig i obalans. Det är således inte något primärt syfte att träna axlar i nedanstående bild, troligen handlar det ej heller om att träna balansen.
Lätt att hånle åt men inte nödvändigtvis så fjantigt som det ser ut.
Att ifrågasätta huruvida funktionellt det är att köra bicepscurl med hantlar på en balansboll kanske förvisso är relevant ibland om nu syftet är att träna biceps men den mest adekvata frågan kvarstår: hur funktionellt är det att köra bicepscurl överhuvudtaget? Jag håller med om att om man vill lära sig att lyfta tungt och blir starkare så skall bägge fötterna stå på fast underlag utan stötdämpning och med direkt kontakt med underlaget då det är då kroppen kan utnyttja alla komplexa muskulära och neurologiska funktioner fullt ut. Men samtidigt är inte livet en fast tillvaro alltid och jag är övertygad om att det inte skadar att även träna sin balans då och då, speciellt för människor som normalt sitter på en kontorsstol hela dagarna. Men å andra sidan, skall man få igång en helt otränad kontorsslav i 35-årsåldern så är det enklaste knepet att lära dem korrekt utförd marklyft och låta dem köra det två till tre gånger i veckan. Med detta kommer de att stärka upp alla kroppens muskler, hela nervsystemet vaknar till liv - så även balansen - och de lär sig använda den centrala och viktiga höften på rätt sätt. Kan det bli mer funktionellt?
Funktionell träning handlar om att träna styrka, balans, koordination och lära kroppens muskler att arbeta tillsammans. Funktionell träning är träning som man har direkt nytta av i det vardagliga livet. Det vardagliga livet för en administratörarbetande stadsbo är inte samma sak som det vardagliga livet för en friidrottare, fotbollsspelare eller slalomåkare. Förvisso kan man säga att funktionell träning handlar om att utveckla de delar av kroppen som är viktig att utveckla för just en individ men då är vi återigen inne på att dela upp kroppen i olika delar vilket kan leda till att en professionell slalomåkare sitter i en bensparkmaskin tre gånger i veckan för att att stärka benmuskulaturen. Jag är i och för sig med på resonemanget att olika fotbollsspelare kräver olika utvecklingsområden och det finns naturligtvis olika funktionella områden för olika idrotter. Men för den vanliga och kontorsarbetande människan betyder dock ändamålsenlig träning i det vardagliga livet att kunna lyfta två tunga matkassar, sätta sig på huk, nå skosnörena, leka med barnen (varför inte klättra i träden med dem?), lyfta ned en tung låda från överskåpet, putta igång bilen eller springa till bussen obehindrat och detta utan att skada sig. Och det är ju faktiskt till dem som de stora gymkedjorna vänder sig. Så visst kan man nagelfara och vara skeptisk till funktionell träning men jag tror ändå att hur man än tränar funktionellt så är bättre än att sitta i en benspark- eller
axelrotationsmaskin.
Även jag har lust att gråta över vad jag ser på gymmen ibland, till exempel när folk greppar en kettlebell och börjar swinga med ena handen kring klotet och andra handen stödjande mot låret eller när vissa bara använder balansboll i varenda övning utan att veta vad de håller på med. Men för att återkomma till min tidigare analogi om mat och själva poängen med mitt resonemang; det är naturligtvis bra att folk äter överhuvudtaget men om man hoppar över lite av sockret, lite av snabbmaten och överhuvudtaget börjar fundera och lyfta fram vad man äter så måste väl ändå det vara en bra utveckling och torde leda till en bättre kost och hälsa i det långa loppet? Killen som stödjer sig mot sitt lår när han försöker swinga kettlebellen avslöjar ju helt enkelt att han inte har den funktionella och unilaterala styrka som krävs för att utföra en enarmsswing men hans halvhjärtade försök torde ju så småningom leda honom till denna insikt vilket knappast Gymlecos futuristiska gymmaskiner skulle ha gjort.
Jag är därför övertygad om att den funktionella träningen, vad än det handlar om, leder till annorlunda tankebanor hos människor som går emot den vedertagna uppfattningen om att muskler är enskilda företeelser som skall isoleras och synas, till en holistisk ansats där man ser kroppen som en helhetsfunktion. Därför skall vi inte fokusera vår kriticism - eller den alltmer utbredda negativa skepticismen - på något som i det långa loppet leder till något bra, utan koncentrera oss på vad som är grundläggande fel i hela vår träningskultur.
Det har i dagarna öppnat ett nytt liten gym på knappt 200 kvadrat av en av de större gymkedjorna i mitt område. Det är relativt billigt då man mer satsat fullt på lättillgänglighet och därför dragit ned på personalbemanning. Själv behöver jag ju egentligen bara en stabil pullup-bar, en skivstång för marklyft och helst även några kettlebells. Av den anledningen kanske detta kunde vara ett alternativ istället för det andra gymmet där jag betalar fullt medlemskap men endast besöker en gång i veckan. Därför gjorde jag ett kort litet besök på det nya gymmet. Tyvärr fanns väl egentligen inget mer än en massa gymmaskiner. Ett litet rum inhyste förvisso ett gäng hantlar, en bänkpress och en smithmaskin men det såg omöjligt ut att köra fria knäböj eller marklyft. En pullup-bar satt fast på en crosscableställning men kändes inte speciellt stabil.
Tog lite bilder och dessa får avsluta dagens bistra verklighet för funktionell träning. Men det kommer en förändring, sakta men säkert kommer attityder och förståelse för kroppens egentliga funktioner att omdanas. Och ju mer denna förändring kommer inifrån människor och ju långsammare den sker desto beständigare blir den.
Jag är duktig på bildmanipulering
Yta
