Uppmätta blodsockernivåer under fasta och nervsystemet

LÖRDAG
Bench press, 40 kg: 10

Bench press, 60 kg:6

Bench press, 80 kg: 5

Bench press, 90 kg: 3

Bench press, 95 kg: 3
Bench press, 90 kg: 3, 3

Back squat, 40 kg: 10

Back squat, 60 kg: 8

Back squat, 80 kg: 6

Back squat, 100 kg: 3
Back squat, 110 kg: 2 
Back squat, 120 kg: 1
Back squat, 100 kg: 3, 3

Snatch, 20 kg: 5/5
Snatch, 24 kg: 5/5
Snatch, 28 kg: 5/5
Snatch, 32 kg: 5/5
VO2-max, MSLaP-protocol, 32 kg: [5 reps, 10/60 s.] x 12
Total: 60 reps, 1.920 kg; 13:00 min

Lördagsträning under 24-timmarsfasta är ta mig tusan det bästa som finns just nu. Vi körde lite senare på dagen än vanligt. Det är känsla av kontroll att kunna köra så krävande övningar som back squat och tunga snatch med hög kadens när man inte har ätit på 20 timmar. Gick hur bra som helst. Bra fokus och mycket energi.

Bänkpressen går allt bättre. Tre reps på 95. Lustigt att jag inte tar mer än 100 kg egentligen. Landhammar maxar bra mycket mer (125 kg) men gör 5 reps (kanske mer?) på 92,5 kg, och där är jag ju inte så långt ifrån. Märkligt det där. Säkert handlar det en hel del om teknik och om att rekrytera kraften rätt.

Testade på 120 kg i back squat. Lite nervöst i bottenläget, vågar inte riktigt gå ned ordentligt, men ändå - 120 kg på ryggen utan passning är jag nöjd med.

Och så till det nya MSLaP-protokollet som jag nämnde i mitt träningsupplägg inför våren. Tyckte inte det var helt och hållet tydligt i Viking Warrior Condtioning om hur man ska vila mellan höger och vänster sida i detta protokoll. Jag kontaktade därför Kenneth Jay som snabbt svarade tillbaka att det var som i de övriga protokollen. Meningen är ju att man i just detta protokoll ska vila ordentligt mellan seten, även mellan vänster och höger.

"Goal is to go all out and get fully recovered between sets. Resting could easily be some sort of easy unloaded movement - key is to stay moving." (Kenneth Jay om MSLaP)

Det gick ganska bra med tanke på att jag knappt har kört på 32 kg sen TSC i höstas. Kadensen på 5 reps per 10 sekunder fungerade bra men noterade att jag trycker fram knäna lite mer än vanligt när jag kör denna hastighet med tungt klot. Men jag tror det är ofrånkomligt, annars tappar jag nog balansen då det går så snabbt. Överför man kadensen till 15/15-protokellet är det ju faktiskt 7,5 reps per 15 sekunder. Det var i alla fall inga konstigheter att köra de tolv minuterna fullt ut.

Dessa fastedagar är egentligen fantastiska. Känner mig väldigt vaken och alert men ändå lugn och skärpt. Denna gång sysselsatte mig bland annat med att handla mat och kom knappt ut ur butiken för allt såg så himla gott ut -  t.o.m frysta halvfabrikat. Oroväckande, kanske.

BLODSOCKERNIVÅER
För en månad sedan kollade jag blodsockernivån under ett dygns fasta som då låg på 4,3 mmol/l mitt på dagen. Igår testade jag under hela dagen, fem gånger totalt. Fastan började på fredagen kl 20:30.

• Vaknade, 8:00
• Förmiddag, 10:30 - 5,3 mmol/l
• Före träning, 17:00 - 4,2 mmol/l
• Träning, 17:00-19:00
• Efter träning, 19:00 - 4,1 mmol/l
• Middag, 21:00
• Efter middag, 22:00 - 4,6 mmol/l
• Efterrätt, 23:00
• Sängående, 23:30 - 4,3 mmol/l

Ingen direkt kioskvältare precis men tämligen kontrollerade värden efter middagen, för att inte säga ganska låga efter omständigheterna. Middagen bestod av tacos/fajitas och öl, desserten av ostkaka, bär och glass med chokladsås. Lite lustigt att inte blodsockervärdet höjdes mer än så. Det kan ju i och för sig förklara att jag inte får paltkoma och känner mig så trött längre som efter första 24-timmarsfastan. Kan ju till och med ha lite svårt att somna på kvällen. Mer info om vilket blodsockervärde som är normalt >>>

NERVSYSTEMETS MYSTERIER

Inom anspänningteorins logik kan man kortfattat säga att kroppens övriga muskelspänningar stärker  enskilda muskler. Om du t.ex. pressar en kettlebell ovanför huvudet så får du hjälp av att knyta näven med den fria handen och även spänna denna sida. Pavel brukar mycket effektivt bevisa sin anspänningstes där försöktpersonen får testa att pressa ett klot samtidigt som denna pressar en PET-flaska i andra handen och sedan en gång utan PET-flaska. Oftast brukar det kännas lättare att pressa klotet om man samtidigt pressar PET-flaskan. Speciellt för nybörjare och träningsovana tror jag detta är en mycket bra metod att lära sig lyfta rätt, säkert och rekrytera maximal kraft. Men det är ändock ett ganska förenklat perspektiv som man kan ha lite olika uppfattningar om, jag har själv alltid varit lite tveksam till det. Överhuvudtaget anser jag att allas varningsklockor bör ringa när saker och ting förenklas allt för mycket. En sak som slog mig häromdagen är en liten motsats eller undantag inom detta paradigm - ansiktet.

När jag gick igenom RKC-utbildningen 2009 var Pavel på mig hela tiden för att jag jag såg ilsk ut och grimaserade när jag lyfte och inte hade ett "happy face". Vid ett tillfälle kunde jag inte låta bli att grina upp i ett stort tillgjort leende när jag gjorde en get-up varvid han direkt påpekade: "Oh no, David... That's something else, that's a 'russian face'.". Detta var onekligen ganska komiskt sagt. Drygt ett år senare, under RKCII-utbildningen, fick jag höra detta ett par gånger varje dag och det blev kanske lite tröttsamt i längden. Men jag har i vilket fall funderat en del på det återkommande under årens lopp.

För det första borde även ansiktet hjälpa resten av kroppen att bli starkare enligt anspänningsteorin, i alla fall om den ska vara en absolut eller konsekvent sanning, vilket den ofta framställs som. Varför ska man plötsligt vara avslapnad i ansiktets alla muskler om motsatsen skulle bistå med ett lyft? För det andra tror jag det är väldigt individuellt huruvida man använder känslouttryck i ansiktet när man lyfter, detta beroende på kultur, personlighetsdrag och andra individuella förutsättningar. Är nervsystemet van vid det ena och det fungerar bra, tycker jag det känns onödigt att försöka brottas med motsatsen bara för att "det ska vara så". Jag finner extra styrka i att hetsa upp mig, låta högt och grimasera i tunga lyft och när jag utmanar mig, så är det bara. Samtidigt kan jag känna att "selektiv anspänning" i vissa lägen faktiskt är bättre, beroende på syftet. Det är som vanligt med andra ord - det beror på!

Att förstå kroppen och nervsystemet är lika komplext som det finns neuroner och omkopplingar i hjärnan - 120 miljarder respektive 100 000 miljarder. Fundera gärna lite över dessa extremt stora tal och hur otroligt komplex den mänskliga hjärnan är i dess funktion.

Och när vi ändå är inne på denna del av nervsystemet - hjärnan. Ett av de stora forskningsprojekt som EU satsar de närmaste tio åren gick ju som bekant till Chalmers och forskning kring supermaterialet grafen, men den andra stora miljardsatsningen hamnade i ett jätteprojekt där man ska simulera en mänsklig härna i ett antal superdatorer - The Human Brain Projekt (film).

Inom området hjärnan finns det bland annat ofta åsidosatta ekonomiska incitament vad det gäller hjärnsjukdomar och demensforskning. Man har räknat ut att samhällets kostnader för demenssjukdomar är större än för cancer och hjärtsjukdomar tillsammans. Tyvärr sammankopplas ofta demens ihop med orsakssambandet "ålder" vilket gör att denna forskning sätts på undantag. De brittiska anslagen till cancerforskningen är exempelvis tio gånger större än demensforskningen. Det lustiga i sammanhanget är att även cancer har ett minst lika stor orsakssamband med ålder som demens. Skillnaden ligger i att man inte kan marknadsföra insamlingkampanjer för demens med sjuka barn till exempel. Låter det cyniskt? Ja, men det är också cyniskt. En del menar att om man lade lika mycket resurser på demensforskningen som på cancerforskningen så hade vi mer eller mindre utrotat demens om 15-20 år. Demens är nämligen ingen naturlig effekt av åldrandet, utan en sjukdom, eller rättare sagt; flera sjukdomar. Förvisso är demenssjukdomar vanligare i högre åldrar men det är faktiskt inte ovanligt att Alzheimer drabbar till exempel 30-åringar.

Jag hörde av en lärare i neuropsykologi att det idag finns flera bromsmediciner mot olika typer av demenssjukdomar men att dessa bara ges till kanske 20-30 procent av de drabbade. Varför? Medicinerna kostar nämligen mycket pengar och varför ska samhället satsa pengar på en 70-åring som ändå snart ska dö? Att demenssjukvården är oerhört resurskrävande och kostsam - 50 miljarder i Sverige - tas så klart inte med i dessa huvudlösa (sic!) beräkningar.

Så att EU bankar in 5 miljarder i ett projekt som bland annat kommer att främja förståelse för hjärnsjukdomar, är naturligtvis mycket välkommet. Läs mer om projektet här >>> 

Från "happy face" till cynisk demensvård - dags att knyta ihop säcken, tror jag.

Kom ni ihåg finnen Milko Tokola som körde sjukt explosiva och aggressiva ryck och stöt så hela internet stannade upp? Filmen nedan har jag sett hur många gånger som helst, helt underbar. Så här ska man ta sig an tunga lyft - med offensiv och angreppslysten glädje! Vi kan bara gissa hur hans ansiktsuttryck ser ut! ;)