Kort pass och fixa program

Pull-up: 1, 2, 3
Pull-up, +10 kg: 1, 3, 12, 10, 10, 8, 6 (39)
Jerk, 2x20 kg: 5
Jerk, 2x24 kg: [5] x 10

Tog ett steg ytterligare i pullpsen, det gick bra med viss ansträngning. Jerken utförde jag i snabb takt med korta serier med fokus på teknik och explosivitet.

Märker att det börjar bli lite inne att dissa strikta periodiseringar. Idag delades T-Nations artikel i ämnet flitigt på Facebook - "Set a PR Every Day" - som tar steget från strikt programmering för att istället lyssna på dagsformen. Vi har ju hört det där förut från t.ex Adam T. Glass som kört efter principen med "tå-testet" när det är dags att dra på. Kenneth Jay hävdar också något liknande sedan ett tag tillbaka (jag lade mig i en sådan diskussion för någon månad sen btw >>>). 

Jag tycker definitivt ämnet är intressant - slavisk linjär/cirkulär programmering är inte alltid helt oproblematisk - men alltid när sådana här diskussioner blommar upp blir det så förbaskat svartvitt - antingen eller, programmering eller inte programmering.

Under hela min gymperiod från mitten av 90-talet och 10-15 år framåt tillämpade jag lite av "autoregulatorisk träning" utan att direkt veta om det. Detta innebär kortfattat att man inte går efter ett strikt förutbestämt program som talar om hur mycket du ska lyfta utan helt enkelt lyfter efter hur stark du känner dig för dagen. Träna Styrka har skrivit lite om det här >>> 

Tysk turístico 2005

Det fungerade väldigt bra. Min matchvikt var när jag började (-94) 60 kg (181 cm) och ökade snabbt i styrka och storlek och gick upp 15 kg bara på ett halvår. Det var verkligen inte bara kvalitétskilon och när jag vägde ganska exakt 90 kg kring 2005 var det faktiskt på gränsen vad det gällde pondus kring magen. Men stark var jag! Under min tid på City Gym var jag nog den som folk lyfte på ögonbrynen åt - både på grund av att jag lyfte jäkligt tungt i det mesta men också för att jag hittade på konstiga övningar. Visst ville jag bli stor (som alla andra på gym) men det var alltid nya PR som var den primära motivationen under träningspassen.

Jag hade inget program, dock förde jag träningsdagbok så att jag alltid kunde försöka toppa antal reps och/eller max från gången innan. Jag hade ofta ett gäng övningar för varje "muskelgrupp" (tänkte på det sättet då) så det fanns alltid något man kunde PR:a från ett tidigare tillfälle. Jag har fått för mig att jag nådde 190 kg i marklyft någon gång under denna period, men jag är inte helt säker. Det är dock det som gäller - först när jag tar 200 kg i marken är det all time high.

Exempel på två dagar ur en av mina träningsdagböcker. Siffrorna 3 och 4 beskrev dagsformen (1-5).

Även när jag började med kettlebells körde jag mycket på känsla och det gör jag nog fortfarande en hel del. VO2-max ökar jag till exempel bara när det funkar. Det viktigaste är att man alltid hela tiden utmanar sig när man känner att man kan och verkligen inte glömmer den strategin. Själv är jag även lite enveten emellanåt och om jag har haft en plan under dagen att "idag-då-jävlar!" men märker att passet går mot ett riktigt lågvattenmärke så kan jag ha lite svårt att acceptera det och kör på ändå. Ibland funkar det, ibland inte.

Det var först när jag körde ETK och Rite Of Passage inför RKCII men framför allt Kettlebell Muscle som jag underkastade mig ett strikt och dominant program. Jag har även kört Russian Squat Routine men nu också Verkoschansky Peaking Plan i marklyft. En del av detta har funkat mycket bra, en del inte.

Kettlebell Muscle och RSR är t.ex. de program som fungerat bra för ändamålet, men ETK och ROP passar inte min högvolymskänsliga axelmuskulatur. Överhuvudtaget har jag alltid ställt mig lite frågande till just ROP-programmet ur ett västerländsk kulturperspektiv med ofta förekommande överansträngda axlar/nacke och dålig hållning. Det funkar nog ofta, men man bör vara lite försiktig innan man lastar på vem som helst ROP.

Kettlebell Muscle i sin tur ger ju verkligen inget utrymme för dagsformen men för mig, i denna typ av högintensiv träning, funkar det. Jag hade ALDRIG förbättrat min allmänna styrka, kondition och uthållighet på den nivån om jag inte tvingats att utföra dessa 36 pass. Hade jag gått efter dagsform kanske jag totalt hade genomlidit 5-8 pass, om ens det.

Nu kör jag även Russian Pullup Program men inte efter en slavisk linjär/fast cirkulär progression, utan ökar volymen när jag känner att jag kan öka. Men å andra sidan - hade jag bara gått efter känsla, utan en progressionsplan, som jag gjorde innan med pullups, så hade jag t.ex. aldrig gjort 10, 10 och 8 idag.

Vart vill jag komma? För vissa syften, en del övningar och under kortare perioder, tror jag att strikta linjära periodiseringar kan vara mycket bra och som ger resultat, i alla fall efter min egen erfarenhet. Men man måste prova sig fram för att se vad som lämpar sig bäst, framför allt måste man ta det försiktigt och lära känna sin kropp.

Det är bra att lyssna på experter/auktoriteter i branchen ibland men även dessa (eller kanske just dessa!) har ofta sina egna agendor, trångsynta blickfång och svårigheter att se skogen för alla träd. Det är till exempel lite lustigt att samma experter som hävdar att man aldrig ska köra till failure - bl.a. på grund av skaderisken - samtidigt kan lyfta fram strikt programmering, när det är just det som kan föranleda skador när man desperat försöker nå upp till programmets olika faser.

Inom det här området är det dessutom väldigt mycket "tro" som saluförs som "sanning" av självutnämnda experter, och för att citera på rektorn Chalmers tekniska högskola, Karin Markides - "Vi behöver mindre 'tro' och mer 'veta'". Men samtidigt, under denna process att nå kunskap, får man inte missa det viktigaste - att lyssna på sig själv. Att blint följa "starka" och auktoritära ledare har historien gång på gång visat har sina risker.