Kan meddela att de inte är lätta att få på fötterna, ett litet helvete faktiskt. Har inte testat dem utomhus än men kommer att göra så snart. Tack Fredrik!
God Jul alla ni som läser här, bloggen ökar stadigt och snart har jag så många läsare att jag måste börja fundera över vad jag skriver! ;)
Den svenska leverantören av FiveFingers, Head2Foot, meddelar att ytterligare en modell är i antågande - KSO Trek Tex - som är uppbyggd enligt följande:
Ovandel, 2 mm neopren för värmeisolering.
Mellansula, 4 mm EVA för ökad komfort och värmeisolering
Yttersula, 4 mm, Vibram performance rubber.
"Den mönstrade sulan ökar greppet utan att känslan för underlaget går förlorad. Ger som FiveFingers övriga modeller mycket bra träning för fotens alla muskler, för vrister och vader."
Med andra ord; en modell perfekt för svenska vinterförhållanden. Kommer förhoppningsvis till Sverige i början av december. Diggiloo, I like!
Med jobb mer eller mindre på heltid och även studier på heltid har hösten varit närmast en överbelastning. En sista inlämning på tisdag och sen lämnar jag universitetet, tillfälligtvis i alla fall. FMS-kursen är nu till helgen vilket skall bli riktigt kul. Hur jag skall hinna med träning kommande dagar vet jag inte riktigt.
Mitt gym har haft den goda smaken att i veckan hänga upp ett par ringar i taket. Mycket lyckosamt för mig då jag nu slipper att ta med mig mina egna och trassla med dem hela tiden. Dessutom hänger de mycket högre upp nu så det finns mer utrymme för muscle-ups. Det är av modellen Elite Rings men jag ser nu att nuvarande Elite Rings EFX har ett nytt halkfritt grepp och mätstreck på banden - vill ha!
Elite Rings på World Class.
Det är ungefär ett år sedan jag började springa med FiveFingers på fötterna och jag har dokumenterat detta med filmkamera förut, se post här. Nu tyckte jag det är dags igen. Jag tar även med de två första dokumentationerna för att kunna jämföra. Jag kan idag hålla en mycket högre takt utan problem men fortfarande får jag extrem träningsvärk i vaderna dagen efter ett löppass - efter ett års springande! Notera gärna antalet visningar på YouTube i de två första filmerna, intresset för FiveFingers växer!
Running with FiveFingers, first time, 13 october 2008.
Under hösten har jag testat att försöka utröna vänster axel genom att byta till vissa övningar och hålla upp med andra för att på så sätt försöka hitta nåt mönster. Det enda jag vet är att pressövningar uppåt inte är bra utan förvärrar. Men fastän jag håller mig borta från dessa övningar finns den där lilla retningen/smärtan kvar och verkar aldrig försvinna helt. Skulle jag ladda på med ett gäng pressar eller snatchar så blommar det upp igen. Så småningom tänker jag naturligtvis gå till en läkare men då jag redan vet att jag kommer att få rådet "vila" så kan jag lika väl vila först och sedan säga "jag har redan vilat". Givetvis så antar man ju att det är träningsrelaterat från början, speciellt då jag skadade mig i axeln tidigt i våras. Förvisso inte på exakt samma ställe inne i axeln men jag antog ändå att det hade något med den skadan.
För drygt en vecka sedan bestämde jag mig för att inte träna alls där armar eller axlar var direkt involverade - bara lite sprint och pistols och alltså inga pullups, push-ups, swings eller liknande. Kanske kunde jag känna en positiv effekt i axeln? Inte riktigt. I torsdags, efter en veckas vilande, vaknade jag upp med en liknande värk i axeln som tidigare men denna gång i höger axel (?). Mycket märkligt, minst sagt. Precis likadant var det med vänster axel när jag vaknade upp en morgon och den gjorde ont, jag hade då svårt att relatera den till någon direkt träning då dagen innan varit träningsfri men jag antog som sagt att det var träningsrelaterat ändå.
Att min säng som jag köpte för drygt fem år sedan är hård är ett gammal faktum och jag misstänkte ett tag att mitt ländryggsproblem berodde på detta men det försvann och återkom hela tiden utan märkbara mönster så jag släppte tanken. De sista månaderna har det dock varit mycket stelt i ländryggen på morgonen och jag har inte riktigt förstått varför då det varit rätt bra med den saken det sista året. Började därför endast stretcha hamstring under ett par veckor men då blev det värre. Jag riktade därför min uppmärksamhet mot antagonisten, höftböjaren, vilket helt klart har gjort det hela bättre. Efter någon timme när jag rört lite på mig och stretchat höftböjaren på morgonen är det genast bättre.
Men ändå, vad i helvete händer om natten när jag sover? Jag köpte en tempurkudde för drygt ett år sedan som gör att jag inte kan ligga på magen och sova vilket innan medförde nackproblem. Numera sover jag därför antingen på rygg eller sida, nackproblemet försvann på några dagar. Men resten av kroppen mår uppenbarligen inte bra om natten. Efter detta med höger axel har jag helt enkelt börjat fundera över min säng och klev ned till min lokala sängbutik. Efter två längre besök där har jag börjat förstå att min säng är så hård att jag inte sjunker ned i den ordentligt - jag ligger med andra ord på den i stället för i den - och då jag det senaste året börjat sova mer på sidan trycks axlarna in i kroppen på ett inte så hälsosamt sätt för muskler, leder oc ligament. Helt säker kan jag ju inte vara men när jag ligger i en mjukare säng känns det plötsligt som om jag ligger i en säng igen och kroppen är mer avslappnad. Jag måste köpa en ny säng, helt enkelt.
Den som har erfarenhet av sängar och smärta får gärna skriva en rad, självklart är detta mycket individuellt men jag tar gärna emot tips. Är det förresten någon som vill köpa min gamla stenhårda IKEA Sultan Svandal, 160 bredd? ;)
Fick tag på ett par strumpor med tår nere i stan idag. Finns på Femmans sport för en hundring, svarta eller vita. Funkade bra även om det är lite pilligt att få på dem. Väl på plats sitter de som gjutet.
VO2-max Swing, 24 kg: [10 reps 15 sec/rest 15 sec] x 30 Total: 300 reps, 7.200 kg; 15 min.
Running w.FiveFingers: ca 20-25 minutes.
Ökade på till 30 set idag. Det som stoppar är egentligen musklernas utmattning kring höften, mer än konditionen som vid snatch, även om lungor och hjärta får jobba ganska hårt. Konstigt nog så längtar jag till att få köra VO2-max med snatch igen fastän jag vet att jag kommer att tänka helt tvärtom när jag står mitt i det.
Sprang lite efteråt också. Lite väl kallt börjar det allt bli för FiveFingers Sprint utan sockar, 5-7 grader på kvällningen. Tårna fick tina upp i en mycket varm dusch. Inköp väntar.
I brist på någon vettig träningsrelaterad video så kommer här ett litet inslag från den satiriska nättidningen The Onion. Mycket som The Onion producerar är helt vansinnigt roligt. Detta är den senaste och ja, jag tycker den är helt fantastisk i sin sarkasm.
Nya modeller spottas fram i FiveFingers-fabriken på löpande band, denna gång Speed och Bikila. Bägge bygger tydligen på en helt ny plattform med en grövre sula som skall skydda lite extra och ge bättre grepp utan att tumma på markkontroll och barfotakänslan. Dessutom har Speed-varianten vissa likheter med en vanlig sko med skosnören(!). Kanske kan det locka nya konsumenter som har lite problem med utseendet på nuvarande modeller.
Någon läsare påpekade att jag inte verkar dokumentera allt träningsrelaterat här på bloggen och det är en helt riktig iakttagelse. Jag är på gymmet 2-3 gånger i veckan och så länge jag där kör ordinarie och ganska ointressanta - dock funktionella - styrkeövningar så dokumenterar jag inte detta här. Jag har nämnt detta tidigare, som t.ex. i posten En veckas träning den 8:e mars.
Axeln tillåter fortfarande inga övningar över axelnivå men det börjar bli lite tråkigt att bara köra swings så jag tänka idag testa hur clean ter sig för axeln. Borde egentligen inte vara några problem men man vet aldrig.
Sedan en kort löprunda med FiveFingers. Sprang endast på asfalt för att utmana vaderna i och med att sträckan var lite kortare än normalt.
Det har förövrigt kommit nya modeller av FiveFingers, i alla fall i USA. Förutom KSO Trek som jag skrivit om tidigare, nu också modell Classic i skinnutförande. Snart kan man ju gå till vilken tillställning som helst i ett par FiveFingers! Vi väntar med spänning tills de landar i Sverige.
Vibrams FivFingers Classic i skinnutförande, herrmodell i färgerna blått och svart.
Och som ovan fast dammodell i färgerna rött, violett och svart.
Wired testar FiveFingers. En bra promotionfilm att skicka vidare till vänner och bekanta kära läsare!
Förra veckan testade ju Fredrik och jag att putta bil. Inspirerade av detta föreslog även Fredrik att vi kanske också kunde dra bil. Sagt och gjort, igår drog vi därför till parkeringen vid Åby travbana.
Mot Åby travbana
Vi bestämde oss för en sträcka på knappt 100 meter vilket fram och tillbaka skulle innebära en total sträcka på ungefär 200 meter. Vi började med tre lopp "dra bil" och sedan två lopp "putta bil". Vi hade ingen riktig sele utan nöjde oss med en tyngdlyftarbälte runt midjan och ett enkelt rep till bilens dragkrok. Detta fungerade bra även om det uppstod ett ganska kraftigt tryck mot buken vilket försvårade andningen något. Å andra sidan är det ju perfekt träning för anspänning när det inte går att slappna av i bukmuskulaturen! Medan den ene drog eller puttade bilen styrde den andre. För att pressa oss lite extra tog även den som styrde tiden. Totalt drog och puttade vi bil 1 kilometer per man. Miljövänlig träning om inte annat!
200 meter
Högström
Liljeros
Dra bil:
Lopp 1 Lopp 2 Lopp 3
1.09 1.13 1.18
1.20 1.24 1.21
Putta bil:
Lopp 1 Lopp 2
1.20 1.18
1.27 1.31
Totalt:
6.18
7.03
Starkt jobbat av Fredrik, han slog mig i varje lopp och totalt med 45 sekunder! Men det kommer en revansch, var så säker.
Vi riggade så klart kameran. Vi borde haft någon som filmade men jag tror läsarna i alla fall förstod hur vi la upp det hela med filmen nedan. Det var viktigt att man kom in rätt i 180-graderssvängen. Tappade man för mycket fart där fick man ett #*%¤! att dra igång eländet igen. Parkeringen var inte heller helt plan utan påminde om dyningar på ett annars lugnt hav. Det minsta uppför gjorde att bilen tycktes öka med det dubbla i vikt. Vi hade också FiveFingers på fötterna och stenar, grus och håligheter i asfalten gjorde strapatsen än mer spännande. Solen gassade dessutom. Det var stundtals en ganska hemsk tillställning, helt enkelt - mjölksyran i benen var inte nådig på tillbakavägen - men ändå kul på ett av dessa outgrundliga och självplågande sätt.
Morphine står för musiken med "Pulled Over the Car". För att koppla till texten skulle kanske den hädangångna Mark Sandman ha gjort detta för att slippa somna bakom ratten om och om igen....
I bloggen Begin To Dig skrivs det en hel del om FiveFingers. I en ganska lång artikel går skribenten grundligt igenom hur man skall få tag i rätt storlek. Problemet med FiveFingers är ju att de ute i handeln kan vara svåra att få tag i och därför nödgas köpa via Internet, t.ex. här. Internet är definitivt inget ultimat ställe om man vill pröva sig fram till rätt storlek. Sedan ett tag tillbaka saluförs dock de båda modellerna Classic och Sprint av Naturkompaniet vilket torde göra dem lite mer lättilllgängliga ute i landet.
Skribenten går igenom de fyra modellerna (Classic, Sprint, KSO och Flow) och hur man bedömer vilken storlek man torde behöva. Han fastlår bland annat också att man nödvändigtvis inte behöver en större storlek på skon bara för att man t.ex. använder strumpan Injinji. Bra att veta!
Skall försöka hålla mig till två VO2-max sessioner i veckan framöver.
VO2-max Snatch, 20 kg: [7 reps 15 sec/rest 15 sec] x 26 Total: 182 reps, 3.640 kg; 13 min.
Den nya hastigheten (frekvensen) sitter bara bättre och bättre. Känner redan att 8 reps per 15 sekund inte ligger allt för långt framåt i tiden. Jag minns när jag började med VO2-max träning var jag nära nog självmordbenägen efter ett pass (lite överdrivet kanske men speciell trevlig känsla var det i alla fall inte). Nu är det mycket bättre på den fronten även om det naturligtvis är jobbigt, men det ska det ju vara.
VO2-max är en fantastisk form av träning som ger otroligt snabba resultat vilket framför allt underlättar motivationen genom att man i stort sett hela tiden gör nya framsteg. Snatchen är ultimat vid VO2-max träning då den involverar hela kroppen och kan utföras repetitivt med hög hastighet i bägge faser, men den fungerar också för swing även om det inte är lika effektivt. Ni som inte riktigt har kontroll över snatchen än bör därför testa på denna träningsform med en enarms-swing redan nu. Köp Kenneth Jay's bok i ämnen - Viking Warrior Conditioning - som beskriver den maximala syreupptagningsförmågans alla parametrar samt innehåller ett helt gäng med protokoll för kettlebellsträning med utgångspunkt för snatch. Mer om boken här.
Viking Warrior Conditioning av Kenneth Jay, Master RKC
Senare på kvällen åkte Fredrik, Chunhua och jag till Särö Västerskog för att springa med FiveFingers. Särö Västerskog har en grymt vacker och underhållande terräng att springa i med stockar, stenar, klipputsprång och små stigar i en vildvuxen natur. Lite av en trollskog. Vid kustavsnittet får fötter och vader verkligen känna på konstiga vinklar och avstamp när man hoppar från sten till sten och klippa till klippa. Blicken ligger fast ett par meter framför en för att snabbt bilda sig en uppfattning var man skall sätta ned foten. Ibland blir det fel men man vänjer sig och blir vanare ju mer man springer. Min vänster vad tappade musten under detta hoppande och klarade inte riktigt av sista biten men det betyder bara att det var bra träning för vadmuskulaturen.
Särö Västerskog
För avrunda denna dag avslutade vi med lite bilputtning. Det går till så att en hoppar in i förarsätet i en lämplig bil, lägger i friläget och styr. Den andre börjar sedan putta bilen framåt. Sedan byter man. Så där håller man på tills man tröttnar. Det som tröttnar mest är framsidan ben, rejält.
Jag är i ett lite monomant tillstånd vad det gäller fötter för tillfället.
Tim Ferris (RKC) är entreprenör, författare och livsstilscoach som bland annat är känd för boken "The 4-hour workweek" men som också driver en blogg där han skrivit en intressant post om just bar- och framfotalöpning. Det var på RKC-certifieringen i San José tidigare i år som han fick upp ögonen för VFF (Vibram FiveFingers) och det tog tydligen inte lång tid förrän han ägde tre par. Efter två veckor med VFF försvann hans ländryggsproblematik som han haft i tio år och som fortfarande inte har återkommit efter 8 veckors löpning.
Foten består av 26 ben, 33 leder och mer än 100 muskler och senor och dess struktur gör den till att tåla mycket hög belastning men ändå vara smidig för att kunna greppa och forma sig efter underlaget. Idag har den moderna människan låtit foten tappa mycket av denna smidighet genom att låsa in dem i moderna dämpande skor. Utan ständig träning i alla möjliga böjmoment förtvinar delar av fotens muskulatur med ungefär samma effekt som att gipsa ett ben under en längre tid. Huruvida detta har ett samband med fotskador såsom plantarfasciit (hälsporre) skall vara osagt men mycket talar för att det finns en positiv korrelation där emellan.
Om man tittar på fötter hos naturfolk som ständigt lever i ett barfota tillstånd ser fötterna ut som stora plankor där tårna är utspridda för att kunna greppa underlaget och ge en stabil kontakt med underlaget. Fötter hos den moderna människan i västvärlden har krumma och outvecklade tår som ligger tätt ihop genom att skorna har hindrat den dagliga träning som fotmusklerna kräver. Nedan bilder är tagna för över hundra år sedan och publicerades i American Journal of Orthopedic Surgery 1905. Dessa bilder publiceras med tillstånd av Tim Ferris då jag inte finner någon annan källa.
Fötter hos naturfolk - breda "plankor" med spridda och tränade tår (publiceras med tillstånd av Tim Ferris).
Fötter i västvärlden - smala spetiga fötter med krumma och outvecklade tår (publiceras med tillstånd av Tim Ferris).
Jag har tidigare diskuterat det faktum att löparskor har en upphöjd häl (mjuk klack) vilket gör att det blir naturligare att använda sig av hälisättning i stället för framfotisättning. Detta gör att stöten, när foten och benet träffar marken, till viss del tas upp av skons stötdämpning men där resten fortplantar sig till ett relativt rakt (icke-böjt) knä och höft/ländrygg. Om detta har ett samband med löparknä, höft- och ländryggsproblemtik skall också vara osagt. Just ländryggsproblem kan ju bero på en mängd olika orsaker. Apropå ländryggsproblematik är det vanligt att man springer med en mer framåtlutad stil med löparskor och hälisättning i jämförelse med framfotalöpning vilket stressar ländryggen. Vid framfotalöpning springer man mer upprätt (egen erfarenhet).
Men det är ju inte bara löparskor som har en klack utan det är ju snarare standard att vanliga skor har en klack av olika höjd. Speciellt damskor har ju genom historien fått högre och högre klackar och de flesta har nog hört om kvinnor som knappt kan sträcka ut vaden på grund av att de har gått i höga klackar allt för länge Hållningen sägs bli bättre när man har höga klackar, frågan är vad definitionen "bättre" är i sammanhanget om man ser på nedanstående figur.
Kroppen kompenserar genom att böja på knäna och svanka ryggslutet så att kroppen formar ett "S" när man går i höga klackar. Bra eller dåligt? (Publiceras med tillstånd av Tim Ferris)
Vårt moderna liv medför en livslös och hård yta i form av betong, asfalt och sten att gå på. Detta är naturligtvis inte heller foten byggd för och därför tror jag inte att man skall springa omkring barfota jämt, i alla fall inte i ett initialskede, men ibland eller när tillfälle ges tror jag att barfota och VFF är otroligt bra för fötter, knän, höfter, ländrygg och hållning.
Kineser har enligt uppgift väldigt lite knäproblem (knee osteoarthritis) vilket skulle kunna ha ett samband med att de nästan alltid har enkla platta flipflop-sandaler på fötterna, frågan är vad som händer nu när marknadskrafterna bygger betong och asfalt runt om i landet.
Det är snart dags att skriva en how-to-do-post om hur man skall börja med framfotalöpning, antingen med VFF eller helt barfota. Kommer inom kort.
I en artikel i Wired Science tar man upp bar- och framfotalöpning. Egentligen har man inget nytt att komma med men det är kul att läsa artikeln ändå, framför allt är det kul att framfotlöpningens alla fördelar sprids. Måste dock ta med ett bra citat av Daniel Lieberman, professor i människans evolutionsbiologi vid Harvard University:
“If a third of runners had gotten injured in the Paleolithic with runner’s knee or plantar fasciitis, you can bet that natural selection would have weeded them out.”
Alltså; om en tredjedel av all löpare hade blivit skadade under stenåldern av löparknä eller plantarfasciit (hälsporre) så kan du ge dig på att dessa hade sorterats bort genom det naturliga urvalet. Ord och inga visor.
Den post här på bloggen som har lästs flest gånger är den om framfotalöpning och FiveFingers som jag skrev i maj. Den har också inspirerat en del läsare att börja springa med FiveFingers, bland annat Tommy Blom och Joakim Bom, bägge RKC-instruktörer, vilket jag tycker är kul. Tommy Blom tog dessutom steget att börja sälja dem på sin site vilket var ett mycket bra initiativ då de inte är så lätta att få tag i alltid.
Även på RKC-certifieringen var dessa mycket populära och många deltagare använde dem. Vad jag hört av Tommy Blom som deltog i RKC II-certifieringen i St Paul Minnesota nu i juni, så var snacket igång även där om framfotalöpning och FiveFingers. Tommy rekommenderade mig boken Born To Run av Christopher McDougall som i sin tur Pavel Tsatsouline hade rekommenderat Tommy. Jag har själv inte läst den men jag kommer snart att göra det och skriva en kommentar om innehållet här.
En blogg som är bra i ämnet är Barefoot Ted's Adventures som har coachat i framfotalöpning i flera år och som också medverkar i Born To Run. Det var på hans blogg jag fann att Vibram snart kommer med en utveckling av FiveFingers KSO - KSO Trek. KSO Trek skall vara en mer robust variant för tuffare underlag och längre löparfärder. I sin blogg har han testat dem här.
Ted testar nya FiveFingers KSO Trek
Så här ser den ut, KSO Trek
En film där Christopher McDougall berättar om sin bok:
Fredrik Högström som driver Kettlebell Center i Göteborg anordnar en tre-timmars introduktionskurs i kettlebellsträning lördagen den 18 juli i Göteborg. Även jag är med och vi kommer därför att vara minst två certifierade RKC-instruktörer vid tillfället. Vi vet att det är mitt semestern men det är också det som skiljer agnarna från vetet... ;) Anmäl er här!
Uppdaterat 19 juli 2015: Mycket har hänt sedan jag skrev denna bloggpost 2009, men den läses fortfarande av många. Att springa barfota eller med Fivefingers kan ha sina risker, vilket jag har fått erfara. Läs mer om det här: http://liljeros.blogspot.se/2015/07/vecka-30.html
De som följer den här bloggen känner till att jag förra sommaren i Augusti köpte ett par Vibram FiveFingers (se bloggpost 1). Kanske minns ni också att varje gång jag sprang med dem fick hiskelig träningsvärk i vaderna (soleus-muskeln) i flera dagar fastän jag bara sprang en kort runda i gräset, på asfalt gick det överhuvudtaget inte alls. Anledningen var helt enkelt att vaden inte var van att landa med framfoten först och därför blev överansträngd. Under hösten har jag därför alltid värmt upp gympassen med lite löpning på bandet med FiveFingers på (bloggpost 2). Sakta men säkert har mitt löpande blivit säkrare och jag har kunnat öka hastigheten succesivt. Inte för att jag har sprungit speciellt långt men det viktigaste var att låta vader och fötter långsamt tillvänjas.
Det var därför med viss spänning som jag för några veckor sedan tog klivet ut i Slottskogen och testade vaderna efter vinterns löpbandsträning. Först och främst visade det sig att jag lätt kunde springa på asfalt även om jag efter någon kilometer kände att hälarna fick utstå en del när vaderna tröttnade, då var det i och för sig lätt att springa ut i gräset för ett mjukare underlag. Nästa dag kände jag definitivt av att vaderna var ansträngda men inte så illa som förra sommaren. När jag tog en runda till nu i veckan kände jag knappt av någonting dagen efter och det bådar gott. I morse tog jag ytterligare en runda och det känns bara bättre för varje gång.
Vibrams FiveFingers
Varför skall man då landa med framfoten först? Själva poängen att landa med framfoten först - antingen genom att springa helt barfota, med FiveFingers eller alternativt skor med tunna sulor - är att man dämpar nedslaget med själva foten och vadmuskulaturen och inte bara med resten av kroppen som vid traditionellt hälnedslag med vanliga löparskor. Foten är nämligen egentligen designad att fungera som en stötdämpare när man springer.
Det var på tidigt sjuttiotal som dämpade löparskon gjorde sitt intåg bland löpare. Hittills hade man använt tunna läderskor för löpning och då hade man inget annat val än att springa med framfoten först och låta knäna böja sig något som dämpare. Självaste Bill Bowerman, som var en av grundarna till Nike, fick plötsligt för sig 1972 att placera en bit gummi under hälen för att få ett bättre avstamp. Sedan var det igång och man började producera skor med tjockare sulor och upphöjd häl. Detta skapade i förlängningen en renässans för skotillverkarna. Idag förbrukar långdistanslöparna 2-4 par skor om året och man kan ju själv leka med tanken hur mycket pengar detta genererar. I runda slängar så handlar det tydligen om 20 miljarder dollar. Det är inga krafter man stoppar i en handvändning.
Tidig löparsko, före 70-talet.
Problemet var bara att ju mer man skyddade fötterna från underlaget och ju mer man bäddade in dem i mjukt och följsamt material, ju vekare och svagare blev fötterna. Ju mer man skyddade foten från skador ju mer skador uppkom. Olika typer av höft- och knäproblematik, benhinne- och hälseneinflammation, löparknä, plantar fasciit och hälsporre är åkommor som plötsligt dök upp med hög frekvens hos människor ju mer dämpande och skyddande skorna blev. Detta har skapat en ond cirkel där idag t.ex. gjutna fotinlägg har blivit mycket vanligt och är mer regel än undantag.
Roger Bannister, löpare och neurolog, utan fotriktiga skumgummiskor.
65-80 procent av alla löpare skadar sig på ett eller annat sätt. En ganska hög siffra. Det spelar ingen roll hur ofta du springer, om du är man eller kvinna, snabb eller långsam - sannolikheten att skada sig är den samma. 1989 analyserade Dr Bernard Marti på University of Bern 4358 löpare som sprang 1,5 mil-loppet Bern Grand Prix genom att låta dem fylla i ett formulär om sina löpar- och skovanor samt skador under det senaste året. 45 procent hade skadat sig under perioden. Det enda som korrelerade (funna samband) med dessa skador var varken vikt eller gammal skadehistorik utan priset på skon. Ju dyrare sko desto högre odds att skada sig. Det var mer en dubbelt så stor sannolikhet att skada sig om man sprang med löparskor som kostade mer än 95 dollar än om man hade ett par för mindre än 40 dollar. Varför? Jo, ju dyrare sko desto mer dämpande och skyddande konstruktion. Eller; dubbelt pris, dubbel smärta. Naturligtvis kan man ifrågasätta denna undersökning, det är ju möjligt att det finns bakomliggande faktorer som påverkar, t.ex. att de löpare som väljer dyra skor redan har problem med fötterna etc, men visst är det lite märkligt sammanträffande?
Tarahumaraindianer (höger i bild) springer mil efter mil, ibland dygn i sträck, i bara sandaler. Här tillsammans med en traditionell löpare av västerländsk modell (vänster). (Bilden är från artikel i ämnet, se länk i slutet.)
Foten är uppbyggd av ett sinnrikt system av 28 små ben som hålls ihop av muskler, senor och ligament och som är ordnade likt valv både på längden och tvären. Genom detta blir gången spänstig och belastningen på knän, höfter och rygg minskar. Men då människan har börjat röra sig mer och mer på hårda och helt släta underlag, och dessutom blivit avsevärt tyngre, har man lindrat fötternas statiska belastning med hjälp av mjuka skor. Effekten kan liknas vid att gipsa ett ben där 40-60 procent av musklerna förtvinar efter sex veckor. Stötdämpningen tas förvisso upp i skorna men inte alls på samma sätt som fotens egna stötdämpningssystem och detta får fötter, knän och höft sota för.
Att springa med hälen först gör att dämpningen delvis tas upp i skon men resten i leder och ligament.
Vid framfotalöpning använder du foten och det böjda benet som dämpning vilket är mångdubbelt mer effektivt än NASA-materialet i en sko för 1600 kr.(Dessa både bilder kommer från artikeln "The painful truth about trainers", se nedan länk)
Så hur börjar man med det här? Prova att springa ut på närmaste gräsplan och börja testa dig fram. Ta små korta steg och försök möta marken med främre delen av foten. I början känner man sig som barn på nytt, själv skrattade jag första gången från början till slut för det kändes så fånigt men samtidigt också lekfullt. Öva små korta pass ganska ofta, känn dig för. Får du ont i vaderna så ta det lite försiktigt.
Vill du ut i skog och mark, på stigar och löparbanor så rekommenderar jag att du köper ett par FiveFingers så att du skyddar fotsulan något. Bor du i Göteborgsområdet går de att köpa på Tierra-butiken vid kaserntorget 9 mitt i stan (se karta här). Det är lite lurigt att köpa rätt storlek via nätet så jag rekommenderar att köpa i butik. De finns i flera varianter, jag valde Sprint med ett kardborreband över ankeln. Jag tror dessa sitter lite bättre än Classic men kanske har jag fel. De finns även i herr- och damvariant där bland annat hälen är lite smalare i damskon (se vidare här).
FiveFingers är dessutom hur sköna som helst att bara ha på sig när man strosar omkring i skog och mark, eller varför inte på båten och ute i skärgården bland klippor och bergshällar!
Ett annat alternativ är att man tar några skor med minimal häluppbyggnad, till exempel Kung fu-skor, brottarskor, Converse Chuck Taylor eller Adidas Spezial. Det funkar bra det med. Idag finns det till och med skor som görs just för denna löpstil, Nike Free är en. Ecco har också kommit med nåt liknande, Ecco Biom (fyra sidor om konceptet Biom här). Pose-metoden är en speciell löpstil som är framtagen just för framfotalöpning där man ökar effektiviteten till max. Här är en tjej som heter Fredrika som grottat ned sig i ämnet. Pose-metoden har även en egen sida här. Själv tror jag dock att barfota eller med FiveFingers är de naturligaste sättet att springa.
Naturligtvis finns det entusiaster som startat resurser på nätet för barfotalöpning där Running Barefoot är en och MovNat en annan.
Hoppas att detta i alla fall kan inspirera några till att börja fundera över fotens egentliga funktioner, ta steget ut i gräset och känna på kvällsdaggen mellan tårna. Tro mig, har man väl börjat vänja sig vid detta så är det lätt att bli biten, det är en fantastisk känsla att springa omkring i skogen och känna sig som ett omkringstudsande rådjur.
Jag avslutar med att återigen posta en nyligen producerat film som verkligen inspirerar till att slänga av sig skorna. Tryck på HD-knappen, kör upp i fullskärmsläge och höj ljudet.
Lycka till!
Uppdaterat 19 juli 2015: Mycket har hänt sedan jag skrev denna bloggpost 2009, men den läses fortfarande av många. Att springa barfota eller med Fivefingers kan ha sina risker, vilket jag har fått erfara. Läs mer om det här: http://liljeros.blogspot.se/2015/07/vecka-30.html
Som bekant använder jag Vibram FiveFingers när jag kör kettlebells, sprintar i trappor eller springer kortare sträckor. Jag har haft ordentlig träningsvärk i vaderna efteråt (eller kanske kraftigare överansträngning) och därför har jag fått ta det lite lugnt. Vaderna får ju arbeta på ett helt annat sätt när foten nu plötsligt skall stötdämpa nedslaget, istället för knä och sko som vid traditionell löpning med vanliga löparskor. Löpstilen blir annorlunda, känner t.ex. att jag springer mer upprätt och får inte den utmattning i ländrygg som jag kan få i vanliga fall (icke att förväxla med min ländryggsproblematik, det är en annan sak). Ben och knän drar sig också högre upp, vilket kan bero på ovana, och stegen blir kortare.
Men jag har varit nyfiken på hur det egentligen ser ut. Utrustade mig därför med kamera på gymmet häromdan. Filmade en snutt där jag sprang med vanliga löparskor och annan snutt med FiveFingers. Resultatet finner ni nedan.
Med vanliga löparskor och ortopediska inlägg. Hälen slår i först i underlaget vid nedslag, sedan framfoten. Cirka 140 steg per minut.
Med FiveFingers. Framfoten tar i först vid nedslaget. Ca 160 steg per minut (samma hastighet på bandet som innan). Stegen blir högre som jag misstänkte men benen verkar också kicka upp högre bakåt. Löpstilen blir också något mer upprätt.
Trodde faktiskt att det skulle vara större skillnad vad det gäller steg per minut, det känns så när man springer alla fall. Nu skall jag låta tiden gå för att få in en bekvämare löpstil. Återkommer om ett par månader för att se om något har förändrats.
Idag äntligen drog jag ut i Slottskogen för att testa mina nyinköpta ringar. Det skulle ju bland annat bli spännande att få prova muscle-ups. Kan ju lugnt säga att man var inte ens i närheten att klara en enda muscle-up. Fastän man legat i hårdträning med chins, dips och reducerat sin vikt med 4-5 kg under sommaren så var det lögn i helvete. Men det är förståss teknik, här ser det ju hur enkelt ut som helst.
Men jag gjorde dips och chins som funkade bra. 5 set á 8 reps av vardera. Provade också lite skinning the cat och även om jag hade hängt upp ringarna lite väl högt för detta ändamål hade jag styrkan att vända tillbaka.
Min träningspartner Alexander hade träningsfri dag idag så han assisterade bara så att jag kom upp i dip-läge samt tog ett och annat kort. Kändes lite dumt att ha med honom på bild om han inte gjorde nåt träningsrelaterat så ni får nöja med bilder på mig, hoppas det är okej.
Lite pillande första gången.
Dips funkade bra...
...likaså vanliga chins...
...men vid försök med muscle-ups var man torsk och stod mest så här och såg dum ut.
Dagens andra stora händelse var att mina Vibram Five Fingers ÄNTLIGEN kom idag. Jag beställde dem i början av juni men de tog slut precis när jag beställt dem, alltså slut på själva Vibram, men jag lät betalningen ligga kvar och fick ett par först nu. Jag inhandlade dem i USA på Got Your Gear och det gick lös på 500 kr med frakt. Med tanke på att ett par av Five Fingers Sprint kostar 1000 kronor i butik här hemma så var det ändå värt mödan (nästan i alla fall).
Första gången man sätter på sig ett par Five Fingers så förstår man hur krumma och orörliga tårna är. Man blir smått frustrerad när någon av lilltårna smiter in i ett av hålen och man med tåkraft försöker förflytta en av dem - omöjligt!
Testade dem med att sprinta i trappan. Körde för första gången 8 sprintlopp á 100 trappsteg (50 steg) och kände mig inte alls så där utmattad jag brukar känna mig. Tror ju knappast detta har med monkeyshoes att göra utan snarare har konditionen förbättrats det sista.
Skorna då? Jo, definitivt var det annorlunda och jag tror inte jag sprang lika snabbt som med traditionella löparskor och vadmusklerna fick jobba hårdare då man gärna vill undvika att hälarna slår i. Efter passet skakade benen mer än normalt, kanske beror det på att Five Fingers tar bort en del av den stabilitet som vanliga skor ger och att andra (stabiliserings)muskler i ben och fötter får jobba hårdare. Vi får se hur det känns imorgon. Tog en tur med dem på Linnégatan efteråt och märkte att gången blev annorlunda, på vilket sätt vet jag inte men armarna verkade i alla fall pendla mer. Skall filma det någon dag, skillnaden på gången med vanliga skor och Five Fingers. Det skall bli kul att testa sprint på gräs senare till helgen.
Smidigt litet paket som gled förbi tullen (för en gångs skull).
Som på julafton fast utan ond tomte.
Otroligt pilligt att få in tårna på rätt plats. (Till vissa uppmärksammade läsare; nej jag har ingen vårta på foten, det är en förhårdnad som jag genast skall fila bort. Tack för omtanken.)
Tarahumaraindianer (höger i bild) springer mil efter mil, ibland dygn i sträck, i bara sandaler. Här tillsammans med en traditionell löpare av västerländsk modell (vänster).
