Det blev dåligt med bloggandet från USA, det skall erkännas. Anledningen till det var nog bara slapphet. Fredrik och jag tog några dagars semester i New York på vägen hem och sen blev jag magsjuk veckan efter att jag kom hem. Först nu kommer därför en sammanfattning av dagarna i Minneapolis.
Flygresan gick bra även om atlantöverfarten från Amsterdam gick med det trashigaste flygbolaget i världen, Delta Airways, innehållande flygvärdinnor på ca 120-140 kg stycket (ingen överdrift). Det fick på något sätt fick symbolisera vart vi var på väg. Under överfarten fick vi sällskap av Joakim Bom som tagit sig till Amsterdam på annat sätt.
Vi kom på torsdagen och bodde på Hilton Garden som var ett riktigt bra hotell med pool, bra frukost och mycket tillfredsställande service. Det finns inget mer irriterande än när hotellet fallerar när man är på kurs och har långa dagar - mat och sömn skall helt enkelt fungera. Fredagen tillägnades staden Minneapolis och vi tre såg oss om i en förövrigt ganska misantropisk stad.
Vi var 28 stycken kursdeltagare, egentligen en ganska begränsad skara på en kurs som går en gång per år i ett så aktuellt ämne som Indian Clubs. Dessutom var nästan hälften av oss från övriga delen av världen ätanför USA vilket förvånade både oss och Dragondoor en del. Kanske attraherar den gamla historien och kulturen kring Indian clubs mer i Europa och Asien eller så är det något annat.
Vi gick under första dagen grundligt igenom alla fem övningarna samt en ny grundövning (prep move) innan man började med #1 och #2 som dessutom gjordes knästående och öppen knästående ställning. Det var en ganska stor variation på den tekniska nivån bland deltagarna, jag tror att vi svenskar utmärkte oss bland dem som tränat flitigast innan. En italienare undrade just varför vi svenskar verkade vara så duktiga på detta och påpekade då att i alla fall jag hade tränat varje dag under ett halvår vilket kanske kunde ha lite med det hela att göra.
Andra dagen gick vi lite djupare i den delen som handlar om avslappning, höftposition, mjukhet och flyt i rörelserna. Det visade sig att jag inte bör stå tätt ihop med fötterna då jag inte har full rörlighet i höften. Efter att ha stått ett tag med axelbrett avstånd slappnade jag plötsligt av i hela kroppen på ett helt annat sätt än innan.
På eftermiddagen fick vi instruera mot varandra i grupp och sist tekniktestet. Båda momenten tror jag uppfattades som lite stressande för några, det kändes så i alla fall. Det gick förövrigt bra för min del och Brett Jones hade bara några mindre påpekande om min teknik och jag blev certifierad. Tror faktiskt att det var en hel del som inte klarade testet vilket jag tycker är bra, man skall ha en hög nivå på sådant här. Men det är å andra sidan bara för dem att skicka in en video inom tre månader där man justerat det som fallerade.
Det var bra lokaler - konferens lokaler med heltäckningsmatta - vilket skapade en lugn och tyst atmosfär vilket kändes bra. Överhuvudtaget var det en mycket soft tillställning långt ifrån RKC-certifieringens stress och spring fram och tillbaka. Indians clubs är ju å andra sida en helt annan form av träning än att lyfta och swinga tunga klot. Enda irritationsmomentet var att det inte bjöds på någon lunch vilket inte kändes så bra efter att ha rest så långt för en kurs. Konferenscentrets matutbud var dessutom katastrof.
Dragondoors plan att strukturera upp Dr. Ed Thomas 60-års kunskap om Indian clubs till någon slags pedagogisk överförbar progressiv kursplan är naturligtvis ett jättearbete och med tanke på att vi bara är den andra kullen instruktörer så måste man förstå att det inte finns ett lika stort genomarbetat kursmaterial för instruktörer som t.ex vid RKC-utbildningarna eller CK-FMS. Naturligtvis är det dessutom omöjligt för instrktörerna Brett Jones, David Whitley och Dustin Rippetoe att ligga på Dr. Ed Thomas tekniska nivå vilket man också ödmjukt förklarade under första dagen. Även för dem är detta en resa som ganska nyss påbörjades.
Slutligen vill jag säga att en stor anledning till att kursen blev så bra beror till stor del på personerna Brett Jones, David Whitley och Dustin Rippetoe - tre personligheter som satte guldkant på tillvaron!
Kettlebell Center tänker förvalta och sprida sin kunskap vidare, senare i vår kör vi igång Indian clubs-seminarium, häng på!
Kettlebell Center tänker förvalta och sprida sin kunskap vidare, senare i vår kör vi igång Indian clubs-seminarium, häng på!
Fredrik och jag fick våningplanets handikappanpassade rum.
Konferensanläggningen tidigt på morgonen var lite ödslig.
Brett Jones startade med en introduktion där han beskrev bakgrund och historia.
Joakim Bom, glad som fisken i vattnet!
Alla hade knäskydd vilket behövdes.
DragonDoors två administratörer, Dennis Armstrong och Tammy Drury, var där under hela eventet.
En nöjd Brett Jones.
Gemensam middag på Fogo de Chao, ett fantastiskt stekhus!
Att få med gruppfotot utprintat med diplomet var en fin gest!
Från vänster: Joakim Bom, Brett Jones, Dustin Rippetoe, jag och Fredrik Högström
